Har läst om, pratat om och tänkt om...

Å den berörde mig! Romanen jag nämnde senast. Kärlek till jorden. Människoödet fascinerade mig. Tolv barn födde hon. Elva hjälpte hon att utvecklas till välartade goda personer, en liten sörjde hon vid graven. Hemmet och jorden höll hon så kärt. I början av 1900-talet utspelar sig den historia som baserar sig på verklighet i samma tid. Kvinnan jag får sådant medlidande med misshandlas av sin försupne make. Jag frågar mig hur hon stod ut. Hur orkade hon? Kulmen nås när hon anklagas för något hon är helt oskyldig till.

Många är de ord och uttryck i gammaldags språkbruk som förstärker min läsupplevelse. Att jag har rötter från trakten skänker inlevelse och intresse. Att läsa om Karen (Ida på riktigt?) ger perspektiv och eftertanke åt mig som mamma i en helt annan tid med ojämförbara förutsättningar. Somliga funderingar får nytt ljus.

Tack K för allt gott du kämpade för åt dina barn. Tack A R Månsson för att du gav historien liv. Tack lilla pappa för du talade om boken och farfar för anekdoter och detaljer som förankrade historien ännu en bit.

Vi har alla vår plats på jorden

Vi kan lära av varandra

Vi behöver påminnas.

Flödet stillade sig ett slag

Orden har inte alls kommit för mig. Varken ur hand eller genom öga. På båda håll stiltje till för några dagar sedan. Då kom Kärlek till jorden i min väg. Livsrealism från längesedan. Byn i fäladen mellan Vollsjö och Lövestad, hem åt två som kämpar i jorden på olika håll. Hon för sina små, för det skötsamma, det livgivande, det rena och trogna. Han är vilsen och svag. Låter sig styras av alkohol och egoism. 1968 skrev Algoth R Månsson romanen. Inget förskönas. Inte ens furutorpets flagnande rödfärg. Nu har jag sista tredjedelen kvar att läsa innan fortsättningen av recensionen följer...

Äntligen ljummare vindar, äntligen vår. Äntligen har jag lust att springa igen, hur långt som helst. Ska bara vänja andan. Känns som om jag varit i ide.