O holy night och Common people - lyssna!

God fortsättning på julen 2012! Det önskar jag dig som läser. För jag ser att det finns några som läser min blogg. Jag blir glad av det! Hoppas ni vill fortsätta!? Jag frågar inte vad ni vill läsa... Jag hoppas bara ni vill läsa det som blir. Bloggen är mest för mig men det är roligt med läsare, har jag fått uppleva.

Skön dag idag, kanske en av årets bästa. För att det är lugnt och skönt i hemmets juliga vrår. Barnen har pysslat med sina julklappar just så som jag och min syster gjorde om juldagarna när vi var barn. Lille styr runt med en minikundvagn och ser mallig ut. Förstfödde har roat sig med nya favoriter. Jag har gått en runda och påmint mig om att det är härligt att va ute och röra på mig. Känner att jag inte uppfyllt det behovet som jag borde de senaste veckorna. Det beror på en seg förkylning och lite annat. Men nu ska det bli andra bullar av för jag mår mycket bättre när jag rör mig regelbundet.

Julmusik på spotify nu och ja, det är mysigt en stund. Min favorit är O holy night. Den är den vackraste. Jag ryser nästan och kan gråta när jag hör den. Alla kategorier - min bästa. Musik... har jag nog inte skrivit om på bloggen. Jag är okunnig på området. Oallmänbildad men inte opåverkad. Blandat, ja det trista svaret skulle du få om du frågade. Ska jag nämna några ändå? Jag spelar gärna 60- och 70-talsmusik. Ja 80-talet var också bra, liksom 90-talet. Nerslag på Roy Orbisonlåtar. Common peolpe är en superbra låt och den springer jag gärna till. ABBA och Bruce absolut, och så Wicked game som jag kan höra flera gånger i rad. Fler favoriter kommer att komma upp när jag avslutat här.... So long! Nu är det Så mycket bättre på TV. Tjohoo!!

(Vilket ord i rubrik?) Mindre är bra nog!

Fingrarna landade stilla på tangentbordet... Om att jag ska koka apelsinknäck? Att jag tycker "Ernsts jul" börjar bli sådär? Eller om att jag kände stress när jag skrev inköpslista till mataffären och undrade varför den inte blev så lång som den väl borde för att alla andra verkar ha så mycket på sina... Kanske om att jag slagit in paket och visa dem på en bild för att det är bland det roligaste jag vet (pysslandet med att slå in). Nä. Inte mer om sånt just nu. Så vad annars? Reflektioner om "det minsta möjliga av så mycket det går". Spånar på lämpligt ord/ uttryck. Minimalism... kanske för hårt knutet till stil och konstform. Jag menar mer om mitt sätt att leva all over. Kanske less is more...

Jag tänker ibland att jag skulle vilja dra ner på mängden i olika sammanhang. Saker. Behöver jag så mycket för att klara mig och min familj? Vi skulle kunna bo lite "mindre". Köpa färre saker, kläder, leksaker o s v. Jag lever nog ganska vanligt och "småortslikt". Men ändå. Ibland står alla måsten vad gäller konsumtion mig upp i halsen. Måsten för att jag är en del av den här tiden och då har man det på ett visst sätt, då klär man sig som vi gör, då äter vi och gör saker som andra i den här tiden, då åker man på upplevelser av ett visst slag och så känns det "skönt" att berätta om detta, om någon skulle fråga. Och får man inte frågan, ja då kan man ju berätta på Fb vad man druckit på fredagskvällen. Detta tänker jag. Bara. För visst var jag med på noterna den där söndagen för lite sedan, då jag och M besökte Emporia i Malmö. Kul att titta och kanske köpa något med sig hem. Jag är barn av min tid. Fegt, men så är det.

Ibland känns det så fel att leva som de flesta av oss gör. När saken, plagget, maten väl ligger i påsen och transaktionen är genomförd - vad är då? Jag tänker mig att göra cykelutflykter, läsa världens bästa kombinationer av tankar och ord, prata och komma på bra saker som man gör i intressanta möten. Vila i en sliten fåtölj framför ett tänt ljus - inte två för att det är snyggt med två ljusstakar av samma. Det räcker ju med en... Göra saker som gör mig levande utan att det kostar så mycket. Det låter kanske som att jag skulle vara rik och leva i överflöd. Verkligen inte! Ändå tycker jag att det känns som att det skulle kunna vara mindre av allt. Men jag vågar inte. Jag skulle nog anses udda då. Och barnen - de måste ju få som "alla andra", annars blir det inte bra? Eller...

Så tänkte jag nu. Min inköpslista är mer än nog. Jag skiter väl i andras listor. Min är kanske värre än någons?

Nu vet jag inte ens om jag ska/ vågar publicera min text. Förstår ni vad jag menar???? Konsumtionssamhället vi lever i är egentligen sjukt! Jag menar bara det. Å visst läser jag och umgås, det gör jag. Utan att det kostar. Och cykelsemester ska vi göra. Rundan är klar!

Vinterdvals-sömn och ro i en knäckform

Det är vinter. Det enda som håller tillbaka i tempo kring mig. Om morgonen är det som om jag slits ur vinterdvala. Men när jag kommit ur sängen är jag pigg. Djup hård sömn är det bästa jag kan få just nu. Jag trivs! Stanna vinter, ända till mars, om jag får önska! Vintern ger mig ett slags lugn som jag behöver. Jag påverkas sannerligen av årstiderna. Vet du, det är något alldeles särskilt med vår och junisommar, men högsommar är inte min favorit. Jag är motvalls. Tycker till och med om att vara det...

Lycka kan vara en trivial detalj. En liten kartong, 5x2x2 cm, innehållandes knäckformar av glansigt präglat papper i rött, grönt, blått och gult. Original från, jag gissar precis mitten av 50-talet. Den har jag nu suttit och närstuderat och funderat kring en längre stund. En mycket givande och skön sysselsättning. På kartongens ena långsida recept på "God knäck". "....tag grytan från elden..." Elden??? Inte ens plattan? Ännu mindre hällen! Den kartongen köpte jag igår för 15 kronor i stans mysigaste butik. Julstilleben - jag älskar! Var på lördagsshopping med en av de mest godhjärtade jag känner. Lycka är att känna sådana människor.

Nu är - att slänga en blick ut, hälla sig på soffan och dra filten runt. Lille sover middag och de stora killarna är i pulkabacken.

Onda ögat

Om jag har varit i burken något sen senast? Jadå det har jag! Det skramlar mest på botten i detta nu av dem som gått i bitar. Men se det är min lilla tröst nu, att småäta pepparkakor. Sitter här med min ögoninflammation eller vad det nu är... Röd och svullen och sur för att det hindrar mig att va sjuk i ögonen. Både det ena och det andra hindras. Inget att göra något åt, tur det inte är något allvarligt. Så får jag se det! Mellan ögonsköljningarna har jag fått städat, tvättat och pysslat inför första advent. Satte de fyra vita ljusen i ljusstaken och fyllde glaslådan med pepparkaksformar. Inväntar söndagmorgon.

Jag tycker om gamla hus. Om det har jag skrivit. Beroende på det betraktande ögat... ska jag besöka ett gammalt hus i helgen. Det har stått tomt och öde i många år. Sen en tid har några ägnat sig åt att renovera. På söndag står huset "öppet" för den som har intresse. Jag har! Det var under andra halvan av 40-talet och huset utgjordes av dansbana med högt i tak och invändig balkong. Det sägs att de möttes just här, mormor och morfar, och jag vill så gärna se stället. Insupa detaljerna som enligt det lokala bladet skulle vara bevarade, och försöka föreställa mig människorna som virvlade in där om kvällningen. Förväntan, skratt, lockar, kjolar, blanka skor, cyklar, vita handskar - jag vet om. Hopp, besvikelse, ungdom och förälskelse. Å jag hoppas onda ögat ger med sig...

Till dig som läser här; Jag önskar en fin första advent 2012!

Förälskad i en smak

Hur ska jag tolka det? Att jag blivit så väldigt förtjust i pepparkakor att jag under bara några veckor ätit nästan två burkar. Tidigare har jag tyckt om pepparkakor mer lagom. Varken mer eller mindre. Ätit en kaka och sedan varit nöjd så. Kan min smak ha utvecklats/ mognat? Eller är det månntro så, att jag behöver bli mer snäll?

Ett mysterium om lagom, det är livet

Jag har tränat och lyssnat på musik. En god kombination efter lång dags arbete. En textrad dröjer sig kvar... "Life is a mystery, everyone must stand alone" Ur en gammal Madonnalåt. Intressanta ord. Dem kan man fundera på.....

Dagarna går fort. Är mitt uppe i livets ekorrhjul. Mest på gott, lite på ont. Inte så mycket på ont ändå men lite. Hinner ju inte bre ut orden som jag vill. Vill läsa fler sagor och ligga på golvet och bygga torn oftare. Men jag gör det och det är jag glad för. Att ta vara på, det får man.

Life is a mystery, everyone must stand alone.Vi måste se om oss. För allas skull. Det, är inte bara egoistiskt. Det är bitvis för andra också. Lagom. Så lagom. Det var visst ett av mina första ord.

Glimtar av idag

Åt korv med mos och kokta grönsaker från frys. Bland det godaste ändå!

Solen och höstlövsnyanserna skänkte ett gyllene skimmer över lilla byn. Ro kring lunch. På trottoaren kom sju åtta kolsvarta trastar i klunga. De grep om mitt hjärta...

Han mötte upp redan genom fönstret. Han som bär namnet som min son och pappa. 82, 56 och 5. Jag är där emellan. Fyra i rad är vi.

Längs den mindre vägen kom de tre gående; en ponny, en man och en större häst. In på grusvägen styrde de stegen och träden stod mer stilla nu än innan de kom. I blickfånget var det kalt sen senast. Såg nu gården från längre håll.

HAUTE COUTURE

Lars Wallins Fashion Stories har jag upplevt idag! Fantastiska kreationer. Klänningar att drömma om - romantiska, mäktiga, flärdfulla och till och med spöklika. Textilkonstverken lät mig förnimma en passionerad skapare. Tänk att få en personligt utformad klänning med hans hjälp. Simpel verklighet för några, skimrande dröm för andra. Jag njöt iallafall av att gå från rum till rum på museet och titta. Här och där användes benämningen "coutureklänning". Har hört och läst begreppet förr men inte reflekterat närmare på det. Nu vet jag att det handlar om hög form av sömnadskonst, konstskicklighet och exklusivitet. Ja det är visst konstskicklighet på hög nivå hos Wallin!

Nu är det godnattsaga här :)

Minnen...

Den våren skulle jag fylla 19 och ta studenten. Det var också den våren jag fick sommarjobb på HM. Visst hade jag sommarjobbat tidigare, ända sen 15 år och vissa somrar hade jag till och med haft två jobb. Men just HM kom att bli något speciellt. Jag stannade i sex år och efter en tid kom jag tillbaka ett litet slag. Jobbet kombinerades med studier. Jag älskade mina arbetsuppgifter! Det var en lyx att som nittonåring få jobba med kläder och mode, att få ha hand om en egen avdelning om somrarna, att träffa och hjälpa kunder, att vara en del av den härliga stämningen som rådde och att få lära känna speciella människor, varav några blivit mina vänner för livet! Jag jobbade så mycket jag kunde. Jag hade så roligt!

Våra "HM-fester" blev liksom ett begrepp. Några i "gänget" var fastanställda och så var vi några som var extrapersonal. Minns hur stämningen inför en fest laddades upp redan när vi kom till jobbet på lördagsmorgonen. Under sista timmen var vi uppspelta och ropade på varandra i högtalaren... Skrattande och flamsande lämnade vi personalutgången och begav oss över torget på olika håll. Efter dusch och ombyte sammanstrålade gänget och den bekymmerslösa glädjeyran höll oss uppe halva natten. I december månad brukade vi ha julfest både på "firman" och med "gänget". Att vi skulle jobba på söndagarna hindrade inte.

Livet har sina perioder och jag är glad att jag varit med om just denna, i den åldern och just där. Jag lärde mig mycket och hade många intressanta möten. Var sak har sin tid och det var då, men jag tänker på tiden i fråga med glädje. Den gav mig mycket och minnena är många. De kommer till mig ibland och jag ler.

Lätta måndagsnoter

Han fotograferar och jag lånar gärna bilderna

Jag har gjort slag i saken och varit i mattaffären och beställt köksmatta. Funderade visst ett tag. Förälskade mig i mattan men tyckte rent ut sagt det var ett jäkla pris. Mönstret stod sig i dragkampen..... och jag ser framemot att få hem den imorgon. Får se om jag bjuder på en bild senare... Nu blir det ombonat.

Över till annat positivt; Min löparrunda igår gav mig en sån lätt euforisk kick! Kände inte för att springa. Ville inte ge mig ut. Seg. Har sprungit lite mindre sedan halvmaton i Oslo då jag kände mig sliten om hälen efteråt. Fick ge mig själv en ordentlig push och så härligt det var när jag väl blivit varm. Skönt att veta var man kan hämta energi om det tryter... Det går upp och ner.

Vidare på temat enkel glädje. Jag tycker det är så roligt när Förstfödde ropar på mig och undrar om jag minns och så kommer det ett citat från något vi läst. Han påminner om en genemsam upplevelse av en berättelse, vi skrattar och säger det, vad det nu är, om och om igen. Som just ikväll när jag sitter här vid datorn och han ligger i sin säng för vi har sagt godnatt. Så ropar han plötsligt: "Mamma, kommer du ihåg Kurrekurreduttön"? Bara sådär och det är ju hur kul som helst. Eller "Gotti gotti" som han inte kunde sluta säg i lördags. Det lilla är stort - att läsa något som stannar kvar och så delar vi den upplevelsen igen och igen.

Så var det dags för en ny omgång av det mysiga programmet "Så mycket bättre". Ett av få tv-program värda att se! Kul att möta artisterna på ett nytt sätt i spännande grupperingar. Men roligast av allt - att höra gamla låtar få nytt liv i ny skepnad. Intressant och fint tillvaratagande av konstnärliga uttryck.

Go´natt!

H Ö S T - U N D E R B A R A ! ! !

Skrev om mjölkvit dimma i oktober... I lördags kom den och omslöt oss. Att visstas ute sådana dagar är helande. Jag kommer naturen riktigt nära just nu. Blir lugn och här och nu med stunden. Jag är hösten och hösten är jag.

Se, min sambo är konstnärlig med sin kamera!

Jag får sån lust att ta mig ut till en massa själfulla ställen. Som här ovan. Tänk jag går bara 600 meter från mitt hem för att hamna här! Annars vill jag åka till den pyttelilla hamnen och viken i Vitemölla. Där vill jag sitta på den enkla träbänken och ägna mig åt att se. Just inget annat än glo, ut över havet och fundera på evighet och oevighet. Just som havet självt. Det är mest evigt och oevigt. Givande och tagande. Vilt och lugnt. Stort och enkelt. Nu och då.

Häromdagen när det regnade och de flesta klagade på väta och vind mötte jag i min yrkesutövning en människa som sa att hon trivdes med just det vädret som var. Hon var tacksam att hon kunde känna uppskattning i alla olika väderlekar. Jag stannade upp och funderade på det hon uttryckt. Hon hade ett slags lugn som många inte har. Hon hade förmågan att vara i det som är och se det sköna i vart och ett. Fint. Jag tänker att hon får positivitet genom att vara här och nu i något så enkelt som vädret. Eftersträvansvärt. Enklet och stort igen, som havet...

Vårda filtret

Häromkvällen skulle jag ha kåserat här på bloggen om vilken tur det är att vi har filtret. Jag vet inte vad jag ska kalla det om inte "filtret". Jag syftar på det som filtrerar alla de intryck vi får genom våra sinnen in i hjärnan vareviga vaken sekund. Först är det morgonrutinerna och morgontidningen. Efter lämning på dagis, vissa dagar med snabb flukt på infotavlan, väntar radion i bilen. (Har den allt oftare avstängd...) Så en full arbetsdag med huvudet på skafft och info från all möjlig teknik, samt massor av socialt samspel. Hem och göra det och det och det. Några sms, lite dator (inte varje kväll) och ibland TV, enstaka telefonsamtal, dock sällan för jag orkar bara prata med familjen när det blivit kväll. Godnatt! Sömn och rensning - laddad för ny dag och ny info..................

Det jag funderade på efter att ha sett aktuellt kvällen i fråga var att jag visst intresserades av nyhetsinslagen jag såg men jag orkade inte tillåta mig att engageras. Filtret var igentäppt och behövde rensas/ tömmas likt filtret på en gammal dammsugare men det fungerade uppenbarligen fortfarande. Jag funderade vidare på att jag måste vårda mitt filter så att det fortsätter fungera även när jag blivit trött. Jag ser väldigt lite på TV. Snappar nyheterna och fördjupar mig i det nödvändiga. Androiden jag har är egentligen inte särskilt vårdande... Tur jag har begränsad uppkoppling. Och ännu står jag stabilt emot facebook! Hörde det fanns något alternativ till detta nu också där man lade upp och kommenterade bilder. Jag blir stressad av teknik. På tal om det så har jag börjat spela en och annan runda TV-spel med förstfödde.... Ni hör - jag slits! Filtret filtret, tygla mig!! Varför inte börja brodera och stoppa strumpor, spela kortspel och bara sitta. Barn av sin tid, det är man. Och bloggen då... Jo jo det är teknik! Erkänner det men det är ju i första hand skrivandet... Man får sålla och "hjälpa" sitt filter! Jag vill inte hindra Förstfödde och Lille från teknik men visa att använda den med måtta. Svårt - synd om människorna....

Nu till något mycket vårdande. Att visstas i sitt eget hem. Att pyssla om det och göra det till något skönt rofyllt. Imorgon ska jag på homeparty med heminredning. Trevligt att få ideer och perspektiv, kanske unna sig en liten sak.

Tog så en bild på mina rara gunghästar

Gamla ledningar och ord tilltalade mig

Vad är det som gör att vi fastnar lite extra för en del symboler/ ting? Somliga så att de börjar samla. Jag kan inte komma på att jag samlar någonting specifikt men jag dras till en del saker. Min sambo kan inte förstå vad jag ska med alla små burkar, lådor, korgar etc jag gärna köper på mig. Jag samlar inte på dem.... Jag behöver dem och använder dem till allt möjligt. De är dels en del av inredningen och dels funktionella för förvaring av diverse. Sen är det något med gunghästar. Dem är jag svag för. Men det har jag talat om. Det är något magiskt och mäktigt över dem... Nu har jag funnit något nytt, nämligen telefonstolpar med ledningar av äldre modell. Jag tänker mig dem som går genom landsvägslandskap, längs åkrar och fält mot sval himmel och som vilställe åt fåglar. Jag tycker de utstrålar stabilitet och förgänglighet med en svunnen tid. Kan man uttrycka det så? Egentligen har jag inte upptäckt "förtjusningen" nu. Jag minns hur jag som barn kunde stå på gården hos farmor och farfar och se bort över åkern och följa ledningen mellan stolparna längs skyn. Ibland var himlen molnfri och blå. Andra gånger grå och tung. Skiftning som humör men telefonledningen stod stabil. Jag drömde mig bort med ledningen på något vis. Till svunnen tid. Tyckte om bilden de utgjorde, som en del av landskapet. Hursomhelst så måste någon mer fascinerats som jag... Härförleden strosade jag genom ett ikeavaruhus i Göteborgstrakten. På tavel-, ram- och planschavdelningen fann jag något jag inte visste att jag behövde; En plasch med gammaldags telefonstolpe, ledningar och svarta fåglar. Som en svart siluett stod stolpen mot en gulnad uppförstorad sida ur en ordbok (dessutom!). Den tilltalade mig så mycket att jag inte tvekade. Den var jag. Med svart ram är den en fin tavla i vårt hem och nu funderar jag på vilken vägg som ska få äran.

Kanske konstigt att tycka om en sådan sak, men å andra sidan blir det alltför ointressant att hänga hjärtan i varenda vrå.

För att knyta ihop detta kåseri återgår jag till inledande fråga. Det är väl så att symboler kan förknippas med positiva känslor och stunder, minnen och syner. Sådant vi vill känna och påminnas om. Helt enkelt.  

Åtta korta rader

Mjölkvit dimma
drar himlen mot gräs
luktar jord
känns nära.

Mjölkro på min arm
liten varm tyngd
luktar sött
är nära.

Åtta korta rader från oktober 2011. Jag skrev dem med Lille, fyra månader, på armen. Nu är det oktober igen och jag smälter ihop med nuet. Flätar ren luft, jordig doft och frisk stillhet och virar den runt mig. Härliga härliga höst!

En trudelutt

 

 Jag tror på dröm om gammalt hus med träfasd och spröjsat ljus. Jag pyntar gammal glastambur med blåklockskvist och äppeldoft..... "Jag tror jag tror på sommaren" är en söt favorit. Den skulle jag valt om jag fick välja allsång på Skansen i juni månad. Men ovan är Dröbak i september. Vi hade det så fint där i veckan som gick.

De varnar för konstiga saker i Norge! Förstfödde gjorde stora ögon.

Nu ska jag bre orden på annat. Go´natt!

Om kvällen

Igårkväll kom en liten vän på besök med sin pappa och sina bröder. Han hade en grå mapp under armen. Den omslöt årets jultidning med beställningslista. Vi lånade mappen till idag och i lugn och ro bläddrade jag vid kvällsfikat. En lite gammaldags tradition men med modernt och bra innehåll. Den innehåller något för de flesta. Så mysigt att titta, välja och beställa. Jag gör gärna det och särskilt för en sådan försäljare :)

Dagens smulor får stötas och blötas vidare i köket för nu ska jag baka skorpor! Andan föll på...


Och här skulle jag kunnat stå och bakat och sålt skorpor med olika smaker en hel sommar.....





Tisdag i september

Vi står i gränsen mellan sensommar och begynnande höst. Känns bra. Hösten är min favorit. Den är jag och jag är den. Minns att jag skrev något om det förra hösten. Och så kommer jag in på det faktum att jag snart bloggat ett helt år. Bloggandet har underhållit mitt skrivande skulle jag kunna uttrycka det som. Verkligen en positiv del i mitt liv som jag saknat under några år utan att riktigt veta om det. Jag ska försöka prioritera skrivandet. Jag ser mycket lite på TV, vilket är ett sätt att använda tid till annat.

Det är så lätt när man jobbar att skjuta upp och förlägga allting till helgerna. Det är synd. Livet är alla dagar. Dessutom blir det svårt att få tid till allt då. Jag försöker tänka att varje dag ska innehålla något som inte är relaterat till jobb eller hushållssyssla. Självklart tiden med barnen och det vi gör men nu menar jag något som jag gör utanför föräldraskapet också, när barnen lagt sig. Det jag ägnar mig åt då är att baka, pyssla, skriva, läsa eller springa. Sköna små stunder att ta vara på. Vissa dagar blir det inget av men jag har ambitionen att upprätthålla idén.

Det var min tanke nu idag den 11 september kl 14.08. Å, nu kom jag att tänka på eftermiddagen den 11 september 2001. Jag satt på UB 1 på Helgonabacken i Lund och övade svensk grammatik. Jag fick ett samtal av mamma på mobilen Hon undrade om jag hört.... Det hade jag inte men kände mig färdig på UB. Tog den gamla cykeln till Kämnarsvägen och slog på TVn.

Valen för väl och ve

Åh mina smulor, vart ska jag göra av er? Det är ju alls inte så att ni inte finns men jag hinner inte reda ut och rå om er här så som innan. Jag ska försöka. Jag är inte föräldraledig längre och Lille har blivit ett dagisbarn precis som förstfödde. Många tårar har han fällt och varje morgon trillar de än men det sägs att dagarna går bra... Vi kämpar för att komma in i en fungerande vardag. Vi vänjer oss fort men vad trött jag var igårkväll! 21.55 sa vi godnatt och jag vände kinden ner i kudden.

Det är nykommet att jobba och när jag är ledig gläds jag extra av barnen. Tiden med dem är mer begränsad nu och jag tar vara på den så mycket jag kan. Därför blir stunden här mer sällsynt. Jag ska dock försöka när jag orkar för jag tycker om att skriva och det är en sådan tillfredställelse att forma text.

Förutom ovanstående aktualliteter bonar jag. Här och där. I rum och sinne på olika plan... Även om vi är mitt uppe i en intensiv period som i sig är tröttande så har jag en stor energi just nu. Tänk att det kan vara så mycket olika känslor på en och samma gång. Det är precis som om det ena triggar det andra och att kugghjulen klickar. Nu prioriterar jag hårt. Jag måste det för att mitt liv ska va bra för mig och mina.

Står stadigt

Jag tänker att jag måste rå om mig själv för att stå stadigt. Vem ska annars göra det? Det är mitt ansvar för mig och min familj. Socialt umgänge har låg prioritet nu, mycket låg. Men det betyder inte att jag inte bryr mig om mina vänner. Var sak har sin tid. Jag gör mina val. Jag bestämmer med mig själv. Då blir det bra :)

Två aktuella tankar här och nu...

Igår fick jag en vacker upplevelse av bröllop. Att gifta sig, det är att hylla kärleken. Något av det finaste. En dag av stor glädje och jag njöt av att se det lyckliga brudparet. Känslan har varit nära hela dagen.

Idag har jag för övrigt varit irriterad över att bo bland folk och önskat mig och familjen boendes låååååångt ut på landet. Jag trivs bra med det sociala arbetet jag har. Verkligen. Men när jag är ledig och privat - då jäklar... då vill jag vara för mig själv. Tänk, jag känner det bara mer och mer... Jag har ju nosat på ämnet förr. Enstöring kan jag gärna vara.

De två, jag och vi

Vintern 1918, var den kall? I det årets februari föddes han. Den stilige, som de sa. Det har berättats att han som ung bar vita handskar när han cyklade. Cyklade han till dansen på Vinterlust? Han var gladlynt och ordningsam och tetig. En första maj bar han fanan. I skrivning fick han högt betyg. Hans ord - var finns de nu?

Hon gifte sig med honom. Hade sytt och broderat sin hemgift. Vilket arbete, jag beundrar. Så stolt hon måste ha varit för den!? Lite mer stillsam, och allvarligare än honom men glad. Hon bodde visst närmare Vinterlust och kom nog också cyklandes. När de sågs där, kände de då till varandra sedan tidigare? Eller var mötet där det allra första? Såg han hennes rara blick och frågade om lov till en dans? Såg han ärret av slipstenen på hennes pekfinger?

De blev ett par. Uppbrott, några år. Så förening igen. Annars inte jag. Och inte de andra nio. Och inte mina barn. De båda är mina morföräldrar. Jag kände dem aldrig som vuxen. Stod dem nära som barn. Särskilt henne. Jag vet några detaljer och gamla historier. Fascinerande och spännande. Fotografier i svartvitt säger sitt. Jag ser och ser på bilder. Försöker läsa detaljerna. Hur de var, hur deras liv var. Några så närstående men ändå främmande. Vi känner våra familjemedlemmar utifrån positionen till oss. Vilka är de annars? Med sina vänner? I sin vardag? I ord och tanke?

Vi är tillsammans och vi är ensamma.

Ett

Sitter. Fötterna på tvärslån mellan köksbordets ben. Ett annorlunda bord. Kantigt på ena sidan, rundat på den andra. Vaxduken ser ut att ha blivit ett med bordsskivan. Vägguret dras var tolfte eller tjugofjärde timme. Ljudet av pendelns rörelse. Annars tystnad. Eftermiddagstystnad. Tredelat fönster med spröjsar, således nio rutor. Trådarna längs telefonstolparna skär genom regntunga skyar. Och så höga grantoppar. Stillsamt inifrån och ut. Utifrån och in.

Hon pratar för sig själv där inne i rummet. Bärandes en blekt turkos plastbringare i höger hand. Så knarrar golvet och jag vet då att hon stegat över tröskeln. Två i köket. Hon pratar än med mig än med sig själv. Jag svarar på något som inte var ämnat åt mig. Men det var ändå en fråga. Golvknarr igen och hon har lämnat köket. Vägguret. Jag drar ett vilsamt andetag. Vart tionde djupare sägs det. Uret igen. Tystnad. Telefonstolparna. Och trådarna. Så går en stund och jag slumrar där jag sitter. Ryck i ögonlock; "Hunt e de me di? Sidder du o sömnar?" Och så knarret i golvet.

Där har jag det.

Yta och djup

Inviger vår nya skrivarlya. Ska det bli dikt eller kåseri? Hon ser.

Skrivarlyan har fått ommöblering och nya möbler. Åkte till det stora möbelvaruhuset för att köpa skrivbord åt förstfödde. Skrivbord är till för tankar, kreativitet och filosofi - min bästa möbel ända sen jag var tre eller fyra år och fick mitt första. Det var vitt med blåa handtag på lådorna. Till det en blå lampa och blå snurrstol. Ja det va fint. Mina föräldrar var noga med att göra det trivsamt och smakfullt på våra rum. I all enkelhet. Det gav oss känsla och intresse för inredning. I de tidiga tonåren fick jag ett nytt skrivbord. Det kommer jag aldrig göra mig av med. Det är inte ett datorskrivbord.

Hursomhelst (en ok stavningsvariant av hur som helst, jag gillar inte särskrivningsfel. Tyvärr alltför vanligt...) så irrade vi runt bland de olika varianterna av skrivbord utan att det kändes rätt någonstans. Allihop var bara tradiga och helt utan känsla. Utom ett, efter en stunds velande. Väl hemma skruvades möbeln snabbt ihop. Och lika snabbt konstaterades möbeln malplacerad. För långt och lillgammalt som sambon sa. Antiklimax. Så klimax igen när vi kom på att datarummet är för trist. Delar av huset stökades till rejält och möbler flyttades runt. Men det var nog vad som behövdes för nu sitter jag här och njuter av ett helt annat rum. Och lillkillens rum? Jodå, det har vi löst och han är nöjd. Han har bott på ny snurrstol vid perfekt skrivbord sedan i lördags. Han pysslar och myser. Jag känner igen mig själv i honom.

Vemodets klocka klämtar! Tiden går. Liten blir större. Det känns svårare denna gången. Men jag behöver komma hemifrån, lite iallafall. Det känns. Jag gråter. Nyss var han nyfödd. Månad för månad av lära känna, starka band av oändlig kärlek. Den rara blicken så tillgiven och till bredden fylld av glädje i vår ögonkontakt. Mitt lilla barn. Nu ska du fostras in i vårt samhälle. Inga val, alla måste. Förstfödde kan och vet. Han är trygg. Det blir du också. Det går. Du kan, vi kan. Klockan slår och kinden torkas. Bara gör. Vidrigt. Punkt.

Plommonmättad augustisuck

Ett slags vemod tornar bak lavendeln i augusti.
Sommarfrihet fångas i almanacksboja.
Ångest och förväntan av skolklocksklang.
Vinrödheten rinner söt och tjock.
Omslutning.
Efter vindskingrad lek ligger ensamt ess .
Kraftansamlad sats mot arbete, eller lättnad av rutin.

Stickan sveper plånet och augustikvällen tjusar;
Sakta vaggar den dimman mot september och en vilsamt jordig rytm.

/Av Hanna, i augusti 2012



Less is more och vinbär på det

Min lille femårige konstnär förevigar det han ser med kamera. Detaljer fångas som vi vuxna ofta inte ser för allt vi ska komma ihåg att se. Vi tror att vi måste. Så gör tiden med oss. Och vi med tiden.

Tänker på något jag läste i Allt i hemmet (nr 10, 2012) igårkväll. Om stilleben i inredningen uttalade sig inredaren Sasa Antic´ : "Har du tolv saker, välj bort sju." (s. 110) Alltså, skala av och ta bort för effekt. Less is more. Jag kommer ofta fram till att det är en sanning i många olika sammanhang i livet. Om vi kunde ha mod och skärpa att plocka bort (ting, tankar och måsten), skulle det som faktiskt är bli tydligare och mer meningsfullt. Jag borde leva ut mer av den devisen! Jag borde.

På tal om less is more... Läser Berlinerpopplarna av Anne B. Radge. Fort går det inte. Just det - återigen ett sammanhang med mycket av allt. Detaljbeskrivningen påminner om en vetenskaplig avhandling. Jag överväger stundtals att ge upp och avbryta men håller mig ännu kvar... jäsp. "Välskriven" står det på bokens baksida. Jo jo, alltför skulle jag säga. Det tippar över.

Jag kanske ska förtydliga mitt sammelsurium. Knyta ihop säcken. Detaljer - mycket gärna men på rätt sätt. (Som min sons sätt :) med kameran). Inte om vartenda dugg - utan sinnligt. Just då blir det konst. Magiskt. Tacka vet jag upplevelser som den av Brottsjöar, vilken jag tidigare lovordat. Väl valda detaljer, alla sinnen = klimax.

Det kan vara svårt att vara lätt. Hårfint.

Har du en stund till? Att smaka ett vinbär?

Med röda vinbär blev det augustibak. Matbröd och efterrättspaj. Receptet på brödet finns sen tidigare här på bloggen. Denna gång hade jag i valnötter och röda vinbär. Bären blandade jag i på morgonen innan gräddningen.



Syrligt med vinbär i bröd



Pajrecept:

Blanda 6,5 dl mjöl och 0,5 dl socker med 200 g rumsvarmt smör till en grynig massa. Tillsätt två äggulor och ev en skvätt kallt vatten. Arbeta ihop degen och ställ i kylen en stund. Kavla sedan ut drygt halva degen och klä pajformen. Fördela röda vinbär och ett par tärnade nektariner på pajbottnen. Kavla ut resten av degen och skär i remsor. Gör ett mönster över bär och frukt med degremsorna. Grädda i 200 gr i ca 35 min.

Blanda 2 dl creme fraiche med knappt en dl florsocker och en msk vaniljsocker. Det blir en god kombination med pajen.  

En slöfartad tur

Jag saftar och syltar känslan av sommarregn, solskensvärme och ögonblick från nu. Vinterhalvåret är långt, långt. I eftermiddags gjorde vi fyra en "slöfartad" tur. Utflykt a la man-ser-vart-man-hamnar. Jag åker av hjärtats lust gärna till min pappas gamla hemtrakter. "Rundan" är det inte mycket som går upp emot. Likt den hemlighetsfulle svampplockaren, om vart regnbågen av kantarell har sitt slut, sätter jag nu stort skiljetecken.
Ett mönster kan skönjas i min sommars bilder! Jag dras visst till gamla hus. Inbodda, nötta, trygga, själsliga hus. Själslig - synonym? Andlig kanske? Utelämnar dock den religiösa tangenten. Hellre andlig på det sättet - människors spår finns kvar. Spår eller märken. Eller vänta, jag är visst öppen för det religiösa. Men nu var det de jordiska husen.

Här ovan en skymt av en tvättstuga. En gammal. Vilka tankar har kvinnor tänkt under arbetet vid bänken? Har de undrat över tiden? Planerat matlagning och bakning? Mortlat bekymmer om barn och män? Gnolat på en visa och just undrat vilken texten var? Glatt sig över ett oväntat möte? Funderat på om julskinkan kom att räcka, om våren var sen eller vad grevinnan skulle tycka? Om han skulle hinna få in veden och om pengarna skulle räcka till ännu en flaska? Om de samvetskval som i sinnet bott? Eller kanske om bären nu var färdiga för saft och sylt?

Skåneberusade

Två

frukost hemifrån i Skåne Tranås

oändliga nyanser blått, cerise, citron och ärta

snart Ystad

köper annans ord

blå fjäril åt lillan

händerna i varandras

slumrar vid Sandhammaren

oväntat blodsband i Skillinge - de två med 70-talsnamn

Helgo, Signe, Anna, Greta och Rune då

pastillask rund som oval på Hylkegården

- minns lilla hon, som jag,

doften där och saker i gångar?

kornfält mjukt

därborta kristall

om kvällen Simrishamn

soppa och rödspätta vid 31

tullhuset

glas mellan sömn och träd

Åh, en poesi!

arla löpsteg

frukost i hamn

i annan värld stranden vid Knäbäckshusen

ordexplossion och plommon röda

vilan vilas

hans rara väsen så nära,

dagarna sen tonår, unnas få

citronfjäriln kom

kyla för svart - svalka som lavendelblått

gammal mölla, en stund som café

återförening med små.

Mitt älskade Skåne

"... o vet att inget är som sommaren".

Fem år och en ö

Har du besökt Christiansö? Jag är glad att berätta att jag har! En riktig pärla. Egentligen är det ett samlingsnamn för ett par öar som ligger tätt, ca 25 minuters båtfärd norr om Bormholm. Här bor ca 100 personer året runt. Isolerade - sannerligen! Men det är min mening. Öborna har tillgång till internet, mobiltelefoni och TV. Barnen undervisas på ön av två lärare fram till 13 års ålder. Krångligt värre att ta sig dit, och därifrån för den delen, men det är en del av tjusningen. Pappa och jag gjorde utflykten dit tillsammans. När vi stigit av båten gick vi uppför backen och njöt av dansk frukost på det mycket gedigna gästgiveriet. Gästgiveriet är den gula byggnaden med hög grund som syns bakom muren på bilden ovan.



Den enda affären på ön - gå in, backa ut.

Här skulle jag mycket väl kunna tänka mig att leva en tid. Det några skulle få ångest av skulle vara en lisa för min själ. Så mycket har jag behov av att vara ensam. Är jag märklig, svår? Tja det får va vilket som. Jag är. Jag älskar min familj och skulle för inget i världen vara dem utan men ändå - jag är gärna ensam en stund emellanåt. Här skulle jag få specifika saker gjorda. Med bästa resultat. Här skulle mitt lilla födelsedagsbarn tråkas ut...
Födelsedagen ja! Fem år har han fyllt. Fem. Finns det en sötare siffra att uttala? Fem. Fem år. Fem och världens underbaraste pojke. Han är inte liten längre men inte stor. Han är helt och fullt i det underbaraste landet lek. Inga bekymmer bor där. Som det är ska det va. Fem år! Vi firade med skånsk sommarbuffé och hallontårta. Buffé är roligt att göra och bjuda på. Gästerna brukar uppskatta att ta av många olika skålar och fat och gärna flera gånger. Mat är glädje och en stor del av vårt liv.

Jag dukar gärna en lång stund



Realisation - en sommarförströelse

I nästan varenda butik pågår rea. Att fynda är roligt. Något oplanerat för en billig peng. Jag är inte sen att passa på vare sig det gäller kläder eller inredning. Har minsann hittat både kjolar och klänningar men kläder visar jag inte här. Däremot tidningskorgen ovan. För halva ordinariepriset fick jag den i en påse och glad i hågen vandrade jag på lätta ben vidare till nästa butik... Årets sommarväder är synnerligen gynnsamt för handeln.

Jag har semester. Ingen skillnad - ledig som ledig, men nu sparar vi resterande föräldradagar. Ljuvligt att ha sådana. Den svenska socialförsäkringen! Så bra vi kan ha det! Om några veckor är jag i arbetslivet igen. Lille på dagis, precis som förstfödde. Jobba jobba jobba. De små barnen jag älskar så högt... Livet är konstigt...

Jag tar lyror!

"När man är två förändras rummet. Tystnaden är inte tystnad längre även om den andra tiger." (s. 154, Gallay, Brottsjöar, 2009) - Genialiskt uttryckt! Författaren är där, i sina ord. Jag stannade och läste om, och om igen.

"Han tryckte den mot sig. Han strök över den med handen. Han andades in dess lukt. Trumman verkade ge honom tillbaka hans barndom, mer än vilket landskap som helst, till och med mer än huset." (s. 213, Gallay, Brottsjöar, 2009) - Vad en sak kan föra oss tillbaka i tiden! Färg, form och doft kan öppna för flödet av minnesbilder. (Synd att översättaren slarvat och skrivit hans istället för sin. Detaljen kan störa mig...)

Min sommarläsning i detta nu - Brottsjöar, av Claudie Gallay. En roman som faller mig lika väl i smaken som en Riesenkola på min tunga. En innehållsrik historia med ett särdeles barsmakat språk. Meningarna är korta och oändliga. Just det som får kolan att rinna. Säregna karaktärer i en fransk by vid havet. Det förgångna rullas upp och många sorters relationer äntrar scenen. Jag låter mig underhållas av handlingen och njuter av språket, vilket ger mig ett slags lugn. Mystiken är där, precis så som jag uppskattar. Jag njuter av att läsa Gallays´ saltvattenbestänkta rader. Hon passar mig bollen och jag tycker jag tar den ena lyran efter den andra. Romanen är mycket bra. Författarinnan får således högsta betyg.

Har du svårt att hitta bra böcker att läsa? Ett tips; Se på böckerna som står frontade på bibliotekens hyllor. Bibliotekarierna vänder några framåt av en anledning.

Det hänger på håret

Sitter du där? I soffan och tittar på Ernst? Härligt program! Tycker jag blir inspirerad av honom. Skön mix av inredning, trädgård och mat. Vilken efterrätt han fick till! Vaniljglass, turkisk yoghurt, smulade maränger, bär och pistagenötter - måste jag prova så fort tillfälle ges. Uppdaterad marängsviss. Tänk vad man kan ha turkisk yoghurt till mycket!

Jag filar lite på frisyrer. I tanken och framför spegeln. Ni som träffar mig vet att jag gillar volym. Jag har tjockt hår och det är inte alltid lätt att få frisyrerna att hålla. Idag försökte jag få till en touch av 50- och 60-tal. Inte överdrivet. Bara en aningen på håret. Gillar de där vackra rullarna eller valkarna på sidorna som ser så feminint tjusiga ut. I augusti ska vi gå på bröllop och jag skulle vilja ha en sådan touch då. Klänningen och skorna har jag funnit och de förtjänar en fin frisyr.

Nu ska jag ägna 20 minuter åt att plocka saker som inte ligger på sin plats i vårt hem. Sen sover jag godare. Go´kväll.

Vi tre en dag i juli

Där igen, som förrigår

Jag röjer. Där jag står, inne och ute. Sorterar och gör mig av med. Rensar ogräs och känner ett slags ro av att se ordning. Sådana ryck får jag ibland och det är befriande. Aningen renande för både öga och själ. Lille får styra vad och hur länge. När han sover gör jag färdigt.

Å min Lille. Han har varit ur humör delar av dagen. Jag tror han är uttråkad och mentalt redo att börja gå. Han är nyfiken och behöver nya perspektiv. Världen, här kommer jag, bara benen bär!

Förstfödde är nöjd med tillvaron. Trivs i naturen. Springer runt på stigar, letar pinnar och leker. En femårings sommarlov!

Njutning gånger två

Min sommardröm i verklighet

Å vad jag är glad att kunna skriva bildtexten! Jag har många sanna sommardrömmar men just den ovan är en speciell. Där står tiden still. Där är jag litet barn, stort barn och vuxen om vartannat. Där är frid och ro. Jag vet att jag delar den med några. Det är en fin tanke. Den binder oss samman och ger ett slags trygghet. Därifrån kommer vi. Där är vi nära. Jag häpnar av att känslan inom mig är densamma varje gång jag kommer dit. Vackra vackra ställe - jag vill alltid komma till dig och er som är här. Ni tar emot mig som jag är. Jag uppskattar det.

Nu till en annan dröm. Drömmen om en kolatårta. Receptet såg du om du läste den senaste Buffé från Ica. Det gick inte att bläddra förbi. Bilden sa allt och efter att ha läst ingredienserna var jag såld. Den innehåller sötad kondenserad mjölk. Roligt och spännande att prova något nytt. Tårtan vann första pris i Buffétidningens tävling. Igår gjorde jag tårtan och den är - delikat.

Konservburken kokade oöppnad i 2,5 timmar. Resultat - sagolik kolakräm!

Serveringsklar!

Ta pulsen och visa konstnären

Vågar du ta pulsen på livet? Jag vågar alltmer. Jag tror att det kan ha med någon form av personlig mognad att göra. Våga känna efter, ta på känslan och beskriv den. Glad som ledsam. Ordet lagom. Jadå, för tusan, lagom är bäst och smidigast. För det gäller att hålla sig smidig i vissa kretsar. Men just det där kan vi - alltför väl! Det är ok att uttrycka känslor som inte är glada för andra. Det är ok att säg fan vad jag tycker det är jobbigt att... Vänd ut och in och låt avigsidan luftas någon gång. Skönt efteråt och så glädje igen. Ingen ger dig pris för att du aldrig klagar. Tvärtom. Sluta med allt det präktiga och våga vara en människa. Är du sjuk eller ledsen - säg till så får du tröst och råd. Jag menar inte att man ska gå runt och sprida pessimism dagarna i ända men var människa. Till mig själv och er! Det är utvecklande att känna vågbrytningen. Jag upptäcker det. Jag upptäcker!

Än så länge har jag inte kännt att det varit negativt att bli äldre. Ingen åldersnoja så att säga. Tvärtom. Jag tycker det är skönt. Jag känner att jag vågar släppa fasaden jag alltid burit som en sköld. Här är jag!Jag beundrar de som är sig själva. Det vill jag också vara. Jag beundrar de som tar pulsen och ger uttryck. De som vågar. För vem håller du igen? Töm behållaren och flyg vidare i livet. Du kan bli en mer intressant medmänniska av det. Alla är konstnärer! Anledningen till att bara vissa blir omnämda som sådana tror jag är att just de tar pulsen och vågar göra sin personliga journalanteckning.

Det bästa jag kan få är inte pengar och presenter. Det bästa är bekräftelse. Kärlek - självklart. Men nog kan väl kärlek på sätt och vis sägas vara en sorts bekräftelse!? Jag blir bättre på att bekräfta mig själv och på att bekräfta andra. Bekräfta är att säga " jag förstår att det kan vara jobbigt att...". Sen räcker det. Då har någon blivit sedd i sin situation. Punkt. Det är hela grejen.

Två saker; Jag vill och vågar ta pulsen. Måste bara komma ihåg konsten - "föra min journal" och visa min konst. Jag kan bekräfta andra och utvecklar mig på att göra det mer annorlunda. Vi lever och ändras. Pulsen slår.

Sålla här och där... Men det är ett annat kapitel i min helt personliga utvecklingsbok.

Sommarkväll, go´natt!

Sommarregnet faller. Och faller. Synd. Det kunde ha varit så härliga dagar och kvällar nu, junisommar som det är. Men jag tror, jag tror på sommaren... vi får ljuset!

Om sommaren. Det finns många idylliska ställen att besöka i denna tid. I torsdags var det Huseby bruk. Naturupplevelse, vackra hus, historia och hantverk på en gång. Fint när man kan göra meningsfulla stopp längs vägen till ett mål. Extra fint att finna oväntade pärlor. Jag har varit på Huseby förr men se det hade inte sambon. Och inte har jag köpt en sån gunghäst någonannanstans. Så fin att jag vill visa en bild. En annan dag. Det är något med gunghästar... något speciellt som inte riktigt låter sig förklaras. Något märkvärdigt.

Sommarkväll, go´natt!

Midsommarafton...

... i den ljuvaste av världar. Ikväll ska jag göra ett undantag från min vana trogen - jag ska låta bilderna tala. Inte bild"konsten" i sig utan motiven. Tack Astrid Lindgren för allt fint som sammansättningen av dina ord gav oss - på så många sätt! Här är mina glimtar av Astrid Lindgrens värld.


För ung för gammal - för oss alla



Det var då



Den lilla staden



Vi la breven på gula lådan



Granne med Tant Berg



Reklam från förr...



... på korvkioskens utsida.

 Det var här och där i den Lindgrenska världen. Det måste bestämt vara det underbaraste stället att göra utflykt och semester till för gammal och ung. Men jag tycker gott man kan vidga sitt perspektiv och fördjupa skärpan bakom karaktärena genom att dessutom besöka Astrid Lindgrens Näs. Här Finner du upplevelseutställningen som ingen mindre än just min morbror formgivit och det är inte utan stolthet jag skryter om detta blodsband. Besökaren får genom konstnärliga uttryck ta del av författarinnans liv från barnsben. Det är fascinerande och skänker en än djupare tyngd åt berättelserna hon skrivit.

Det var en på alla de sätt solig midsommarafton i goda vänners lag - inom såväl som utanför sagornas värld.

Gin Rummy ! ! !

Jag har något "storslaget" att förtälja; Gin Rummy är ett klassiskt kortspel man bör kunna. Jag hoppas mina kära spelkompisar inte missar det faktum... Lyssnade ett ögonblick på P4 Sveriges radio i eftermiddags. Tyvärr missade jag namnet på kortspelskännaren som intervjuades. Han hade stora kunskaper om kortlekens historia. Tydligen var korten från urminnes tider sedlar. Från persien spreds kortleken och spelet. Fyra färger med 12 kort i varje. Senare lades ett trettonde kort till. I vissa delar av Asien har kortlekarna ett annat utseende. De är ca 10 cm långa och bara omkring 2 cm breda. Reportern ställde diverse frågor om bland annat vilka klassiska kortspal man borde kunna. Canasta och Gin Rummy var de två som först nämdes. Så det så! ;) Inom spelgänget råder delade meningar om huruvida detta överhuvudtaget är ett riktigt kortspel...

Jag tycker om att spela kort. Sällskapligt och mycket lättsamt. Snacka om att vara här och nu!

Junionsdag

I morse tog vi cyklarna till dagis. Förstfödde trampade ivrigt hela vägen på sin lilla blå med flaggan vajande. Lille satt förnöjsamt bak mig. Det är förunderligt härligt att cykla. Att susa fram med fart genom naturen. Vinddrag och dofter kommer nära.

Jag har inte bakat idag, inte pysslat med en blomma, inte läst annat än morgontidningen. Men jag har cyklat med mina små, haft en skön eftermiddag med dem, systern och systerdottern i köket. Ovärderligt, vardagligt leverne.

Nu lyser kvällssolen och himlen är mjukt ljusblå. Jag undrar om vädret blir bra imorgon. Jag undrar just det.

Nu är det ro.

Energy bars...

Nu har jag suddat skrivande rad tre gånger. Förstfödde har liknats vid en gummiboll, hans vilja har liknats vid stål och min egen vilja vid galvaniserat stål... För att stå pall känns det som om man stundtals skulle behöva vara rustad med det iallafall och helst ha ett tålamod av mycket seg kola. Ett glas saft och ett glas mjölk har runnit över bordets kant denna dag för gummibollen på stolen kom i rullning och studsning vid både lunch och fika. Små fina öron har min lilla studsboll men viljan i det spontana är stark, så stark att orden han hör liksom drunknar i allt han oövervägt bara får för sig att man måste göra. Oövervägt var ordet. En (snart) femåring överväger på sitt sätt. På SITT sätt, säger jag till mig själv. Å, låt tålamodet bli som kola...

Energy bars är bra för tålamodet. Här mitt egenkomponerade recept:

1 dl solrosfrön
1 dl hackade valnötter
1 dl fiberhavregryn
0,5 dl kokos
0,75 dl krossade linfrön
1,5 dl russin + torkade tranbär

Vispa 2 äggvitor lätt med en msk vatten och knappt en msk sirap. Blanda sedan ner ovanstående till en grynig röra. Bred ut på bakpappersklädd plåt, i en 1 cm tjock fyrkant och grädda ca 17 minuter på 175 grader. Skär upp i lagom stora bitar sedan kakan svalnat lite. Gott som mellanmål och framförallt ett nyttigt småätande!

På böljan den blå



 - bakverken i skyltfönstret såg underbara ut!

 Igår slog det mig, livet för en människa böljar på som ett hav. Höga vågor, låga, stilla flyt, kallt och varmt. Liknelsen kom när jag och förstfödde stod på ute på däck mellan Helsingör och Helsingborg igåreftermiddag. Och sen var det något om rädsla. Han sprang runt där på däck och tittade medan jag helst stod så långt från kanten det kunde gå samtidigt som jag helst ville hålla i honom. Han ville inte bli hållen och tyckte jag var "en stor fegis" som inte vågade gå nära relingen. En "träningsvärksliknande" känsla på insidan av låren infann sig i ett jehu. Det var helt enkelt ett utslag av rädslan. Rädslan för havet. Att min pojke skulle falla i. Tänk om relingen gav vika. Kollar man relingarna regelbundet på båtar? Eller är det mest maskinerna och bogvisiren som besiktigas? Såg livbojen. Hur hårt sitter den förankrad? Tar det lång tid att få loss den, funderade jag, när jag såg den.

Ja jag är rädd för havet! Tycker det är bland det läskigaste som finns. Har alltid haft ett slags vattenskräck. Till och med upptappat vatten i badkar kan få mig att rysa. Jag tror att jag bär ett spår av rädsla för en händelse med vatten jag varit med om i ett tidigare liv. Det har jag alltid tänkt. Att det är därför jag är så rädd. Samtidigt är det så vackert, havet, i alla dess olika skepnader.

Vi var alltså på utflykt i Danmark, närmare bestämt Helsingör, under lördagen. Dagens bästa stund var lunchen vid torget. Av solsken och diverse smörrebrödsläckerheter satt vi ute i vimlet och njöt. Glassen med sylt och grädde vi köpte på det klassiska lilla haket i gränden smakade dansk sommar. Ja det var en bra dag. Och böljan ja... den var stillsam :)



Så mysigt med flaggorna mellan husen.



Känns det surt? Ta en kaka! Två om du vill...

Mitt batteri är lågt på energi. Kan man uttrycka det så? Orsak? Allt och inget. Här skulle jag kunna bre ut raderna i ett böljande flöde men... nej. Plötsligt känner jag mig extremt begränsad på min egen blogg av att människor jag känner kan läsa. Det är för det mesta väldigt roligt att se att jag har läsare men somliga dagar när man har behov för en viss sorts skrivande känns det inte alls tillfredsställande att ha nära och kära "inpå". Så skriv då inte mer här idag, tänker jag men gör det ändå (fast jag har filtret med mig). Kanske jag skulle ha en annonym blogg också. Den kunde heta någonting med "Gråböljans flöde". Nä va trist. Att sätta en massa eländiga känslor på pränt. Men faktum är att det kan vara "renande" att skriva av sig. Nu är detta den bloggen jag har och den får rymma det som blir. Livet. Den som vill läsa något annat kan kryssa bort min sida nu.

Hur skönt skulle inte min själ tycka det vara just nu att åka på kurs en hel vecka, avstängd från omvärlden, serverad alla mål mat, helt annonym i en liten grupp vuxna människor för att lära känna mig själv och utveckla min ledarskapsförmåga eller något ditåt... Jodå det finns sådana kurser. Somliga ska gå. Fast helst skulle jag nog åka till den omtalade änden. Behöver tystnad. Behöver vara ingenting, och minst av allt trevlig. Inte otrevlig men bara inte trevlig. Jag orkar inte le och småprata om vare sig TV-program, väder, mat eller socialt umgänge med folk som skriver en på näsan om hur saker är och som man i själva verket redan vet mer än den som uttalar sig om vad-det-nu-är gör. (Usch en sån lång och ful mening). Å vad jag är trött på folk. Ja jag kan ibland vara fullkomligt folkilsken och det är så in i h:te skönt att skriva det. Jag är folkilsken av mig och tycker om att vara ensam! Men se det är det få som vet. Det stannar oftast där inne för jag är en civiliserad, väluppfostrad flicka som vet hur man bör uppföra sig. Och jag brukar sägas vara en sån som nog "går hem" hos de flesta. Men ändå - jag är folkilsken. En varg i fårakläder. Fast, och som väl är, inte så ofta. Det känns redan bättre bara orden fått skrivas. Punkt. Puh!!!

I morse bakade jag nyttiga kakor eller Energy bars, om man så vill. Väldigt enkelt och både gott och nyttigt. Bra mellanmål innan löpning. De kan kanske ge mig välbehövlig energi? Har iallafall något att fika på ikväll. Man kan ha i vad man vill. Jag tog nötter, diverse frön, russin och en gnutta sirap samt äggvitor. Efter ca 20 minuter i ugn är de klara och efter att ha svalnat kan de skäras i lagom stora kakor.

Kakor hjälper för både det ena och det andra. Ikväll ska jag ha några stycken... :) Kanske någon mer som behöver?

Att läsa, att springa, att skriva en rad...

Sju dagar sedan jag skrev här senast. Sju dagar med livets upplevelser av olika slag. Sju dagars djupare grönska och sju dagars läsning av Den förlorade sonen som jag inte vet vad jag ska tycka om. Tre saker med boken, som är skriven av Jim Kelly, gillade jag: 1. Titeln är slående. Både den och delar av intrigen anknyter till den bibliska liknelsen om den förlorade sonen. Utvecklar det inte för att inte avslöja upplösningen. 2. En kvinna ligger i koma men kan höra och får veta svaret på en djup hemlighet. - Spännande! 3. Själva grundstommen i historien, bjälklagret alltså, är intressant men isoleringen, gipsskivorna och tapeten tycker jag är trista. Språket är inte dåligt men "tradigt". Ett deppigt malande. Persongalleriet dystert och miljön asfalt- och bakgatslik rakt igenom. Inte en ljuspunkt. Jag tycker kriminalromanen är "ostämd" och obalanserad men inte dålig. En medelmåtta, varken mer eller mindre. Där har ni min mening om den.

Jag nådde ett mål på senaste löparrundan. Sprang på precis 5 minuter per km och det är bara så gott att jag känner mig bra på att träna. Tjohooo jag skriver det också! Jodå, självberöm finns det plats för inom detta forum. Hur roligt som helst. Beundrar en del idrottsliga prestationer jag hör och ser på ett annat sätt nu. Tidigare gick de mig nästan alla obemärkta förbi. Nu kan jag ana ett uns av bedriften i hård träning, målmedvetenhet och självkontroll hos idrottsmänniskor. Tänker att den styrkan kan man ha nytta av på andra plan i livet än inom just bara idrott och träning. Kropp och själ hänger verkligen ihop. Genom att använda kroppen kan man hjälpa själen och - ta ledning. Ledning för sig själv och sitt liv. Man är sin egen chef och visst förtjänar man att ha en chef som stöttar, vägleder, uppmuntrar och talar om att du är bra!? Jag har blivit alltmer selektiv. Frågar mig oftare för vem?

Sommarläsning

Nyss utlästa Siri av Lena Einhorn är läsvärd. Siri von Essens liv var i mångt och mycket en kamp. Kamp för att bryta upp ett äktenskap med barn i en annan tid. Kamp för att uppnå drömmen om skådespeleri. Kampen att kämpa vidare efter ett förlorat barn. Kampen för kvinnans rätt. Kampen att leva med en svår människa - August Strindberg. Kampen att försörja sig ensam med tre barn. Ett människoöde för cirka 100 år sedan. Jag tyckte om boken som är skönlitterär men, som författaren skriver, ligger verkligheten nära. Breven, de ofta förekommande, är exakt återgivna sånär som på moderniserad stavning. Och just detta, att historien är så nära sanningen, tror jag vara ena anledningen till min uppskattning. Siri är ett tips på sommarläsning och det kommer några till... Nu varierar jag med en kriminalroman. Återkommer...

Försommarkänsla

Det är varmt trots att klockan bara är strax innan åtta på morgonen. Vi vandrar den lilla gatan upp mot "vår lilla by". Gavlarna på små hus kantar vägen och lummiga gammeldags trädgårdar står i ljus grönska. Det ligger en sötaktig syrendoft kring oss där vi går. Snart skymtar vi de små gula husen på vänster sida. Gamla typiska skolhus med vackert gammeldags spröjsade fönster. En gammal lärarbostad, ett hus med skolsalar och ett med gymnastiksal. Sedan mitten av 80-talet bedrivs ingen skola där men väl ett fint litet dagis. Längre fram tornar den vitkalkade kyrkan upp sig omgärdad av nyutslagna kastanjer (?). Plötsligt "kan jag se" prydligt klädda små skolbarn tåga på led från skolan mot kyrkan. En skolavslutning. Sommar och för det lilla barnet oändlig frihet. Å en sån bild jag fick, nästan som en film fast ändå på riktigt. Förstfödde pratade om en hund som var snäll för att den inte skällt på oss när vi gick förbi. Ja det var den bästa stunden på hela dagen. Vi hade det så fint där vi gick. Denna 22 maj, en tidig försommardag.

Nu skulle jag haft en bild på en syrenkvist här men den blev inte tagen... Syren är en av min mammas favoritblommor och jag har inte svårt att förstå varför. De doftar gott och är enkla och vackra. De påminner nog många om stundande skolavslutningstider och ljusa barndomsminnen under en skön årstid. Sådant vi minns som positivt från barndomen, även i form av detaljer såsom blommor, tenderar ju att bli trygga symboler för oss som vuxna. Jag är till exempel väldigt förtjust i julgranar med bara röda julgranskulor. Så såg granarna ut varje år i min familj och det är bland det juligaste jag vet som vuxen.

Avslutningsvis ett tips på något som kan förhöja mysfaktorn i somrigaste rummet. M och jag har byggt och målat ett sidebord till uterummet. Det är högt, smalt, långt, robust och grovt. Här ska vi ställa blommor och ljus eller lyktor. Bra avlastningsyta. Det finurliga är att det är placerat vid ett stort fönster in mot vardagsrummet. På så vis kan vi fortsätta tända lyktan hela vinterhalvåret och njuta av det mysiga skenet innifrån vardagsrummet. 

Ord och uttryck med knorr

Riddarekipage på Hovdala slott idag. SM i tornerspel och medeltidsmarknad.

Nu är en skön stund. Allt och inget pågår. Lördagkväll och jag sitter här, förbereder fika och ser på TV om vartannat. Kunde inte släppa idéen jag fick igår om att skriva något om gamla ord och uttryck. Sånt tycker jag är kul, både att använda och höra. Här följer några som föll på min tunga...

Igår skrev jag "härförleden" och det är ett bra uttryck som jag ofta använder. Lite sådär lagom luddigt om när i tid, men jag menar ganska nyligen. Jag hör det emellanåt användas av andra. Då kan jag tycka att det är lite gammeldags men charmigt.

"Snarstucken" är ett roligt ord! Vet inte om det är typiskt skånskt. Lättstött är en synonym. Nu kommer jag in på sådana ord och uttryck vi använt hemma under min uppväxt. Snarstucken är ett sånt ord. Fick man frågan "du är väl inte snarstucken?" Så var man i stunden garanterat just snarstucken!

Ett annat är "bruka allvar". Då är det allvar, seriöst, bara att skärpa till sig helt enkelt.

Ingen "ko på isen". Då är det inte så bråttom. Roligt uttryck!

Nu kommer jag till något som min morfar sa till oss barnbarn. Han sa det snällt och med glimten i ögat men han var mycket för ordning och reda och att man kunde uppföra sig med gott bordsskick var viktigt. "Inga stöttor till nya hus". Härligt uttryck för att ta ner armbågarna från bordet. Jag tog genast ner armbågen från bordet men jag förstod inte uttrycket riktigt då. Morfar dog det året jag skulle fylla nio så jag var ju inte så gammal...

Vidare ett annat uttryck från morfar: "kossijissenam!" Betydde nog ungefär detsamma som "du store tid! eller bara Wow! Han sa så när han hörde något anmärkningsvärt. Jag gjorde för skoj skull en sökning på nätet och fann att just detta uttryck är en titel på en bok. En bok skriven helt på österlendialekt. Säkert hur rolig som helst!

Nu kommer jag för stunden inte på något mer så jag sätter punkt och njuter vidare av en lugn lördagskväll hemma.

Stort och smått på samma gång

I storlek som en 50-öring är de som godisbitar. Förstfödde och jag bakade igår.

Läslusten består! Besöker då och då grannbyns bibliotek. Förstfödde tycker om böcker och lånar alltid rejäla högar. Jag försöker ta en snabb runda på vuxenavdelningen medan han letar upp sina favoriter.

Härförleden (underliga gamla härliga uttryck det finns att begagna sig av - mer om dem i annat inlägg!) kom God dag, mitt barn! av Björn Meidal i min väg då denna stod uppställd på bibliotekshyllan (100 år sedan Strindberg dog och det uppmärksammas på bibliotek, tidningar, TV o s v). En berättelse, huvudsakligen i form av brev, om August Strindberg, hans yngsta dotter och hennes mamma, Harriet Bosse. Jag har inte läst annat än Röda rummet och Hemsöborna av den kontroversielle Strindberg. Men han anses väl vara bland de största i vårt land. Hur som helst så fångades jag av Meidals bok. Tänk vilka människoöden det finns att ta del av. Genom boken får man en liten glimt av några människors liv under några korta år. Det är omtalat att Strindberg hade ett knepigt (hittar inget bra ord...) förhållande till kvinnor. Han var gift tre gånger och av hans fem barn var fyra döttrar. Nu har mitt fokus förflyttats till hans första fru, Siri von Essen, och om henne läser jag nu i Siri av Lena Einhorn. Jag gör ingen vidare recension av vare sig den ena eller den andra boken just nu men de är otroligt läsvärda båda två. Känsloliv på hög nivå är det minsta jag kan säg.

M har fotograferat. Ett spindelnät - enkelt och avancerat på en gång.

Det finns ingenting som är så facsinerande som ett nyfött barn. I förrigår satt jag och höll en alldeles nyfödd liten flicka på min arm. Jag har blivit moster åt henne. Varje nyfödd människa är unik och mötet med ett så litet barn är alltid väldigt speciellt. Om några dagar fyller vår minsting redan ett år. Han kiknar av skratt när vi leker titt-titt bakom matrumsmöblemanget. Å vad de berör, barnen!