Minnen...

Den våren skulle jag fylla 19 och ta studenten. Det var också den våren jag fick sommarjobb på HM. Visst hade jag sommarjobbat tidigare, ända sen 15 år och vissa somrar hade jag till och med haft två jobb. Men just HM kom att bli något speciellt. Jag stannade i sex år och efter en tid kom jag tillbaka ett litet slag. Jobbet kombinerades med studier. Jag älskade mina arbetsuppgifter! Det var en lyx att som nittonåring få jobba med kläder och mode, att få ha hand om en egen avdelning om somrarna, att träffa och hjälpa kunder, att vara en del av den härliga stämningen som rådde och att få lära känna speciella människor, varav några blivit mina vänner för livet! Jag jobbade så mycket jag kunde. Jag hade så roligt!

Våra "HM-fester" blev liksom ett begrepp. Några i "gänget" var fastanställda och så var vi några som var extrapersonal. Minns hur stämningen inför en fest laddades upp redan när vi kom till jobbet på lördagsmorgonen. Under sista timmen var vi uppspelta och ropade på varandra i högtalaren... Skrattande och flamsande lämnade vi personalutgången och begav oss över torget på olika håll. Efter dusch och ombyte sammanstrålade gänget och den bekymmerslösa glädjeyran höll oss uppe halva natten. I december månad brukade vi ha julfest både på "firman" och med "gänget". Att vi skulle jobba på söndagarna hindrade inte.

Livet har sina perioder och jag är glad att jag varit med om just denna, i den åldern och just där. Jag lärde mig mycket och hade många intressanta möten. Var sak har sin tid och det var då, men jag tänker på tiden i fråga med glädje. Den gav mig mycket och minnena är många. De kommer till mig ibland och jag ler.

Lätta måndagsnoter

Han fotograferar och jag lånar gärna bilderna

Jag har gjort slag i saken och varit i mattaffären och beställt köksmatta. Funderade visst ett tag. Förälskade mig i mattan men tyckte rent ut sagt det var ett jäkla pris. Mönstret stod sig i dragkampen..... och jag ser framemot att få hem den imorgon. Får se om jag bjuder på en bild senare... Nu blir det ombonat.

Över till annat positivt; Min löparrunda igår gav mig en sån lätt euforisk kick! Kände inte för att springa. Ville inte ge mig ut. Seg. Har sprungit lite mindre sedan halvmaton i Oslo då jag kände mig sliten om hälen efteråt. Fick ge mig själv en ordentlig push och så härligt det var när jag väl blivit varm. Skönt att veta var man kan hämta energi om det tryter... Det går upp och ner.

Vidare på temat enkel glädje. Jag tycker det är så roligt när Förstfödde ropar på mig och undrar om jag minns och så kommer det ett citat från något vi läst. Han påminner om en genemsam upplevelse av en berättelse, vi skrattar och säger det, vad det nu är, om och om igen. Som just ikväll när jag sitter här vid datorn och han ligger i sin säng för vi har sagt godnatt. Så ropar han plötsligt: "Mamma, kommer du ihåg Kurrekurreduttön"? Bara sådär och det är ju hur kul som helst. Eller "Gotti gotti" som han inte kunde sluta säg i lördags. Det lilla är stort - att läsa något som stannar kvar och så delar vi den upplevelsen igen och igen.

Så var det dags för en ny omgång av det mysiga programmet "Så mycket bättre". Ett av få tv-program värda att se! Kul att möta artisterna på ett nytt sätt i spännande grupperingar. Men roligast av allt - att höra gamla låtar få nytt liv i ny skepnad. Intressant och fint tillvaratagande av konstnärliga uttryck.

Go´natt!

H Ö S T - U N D E R B A R A ! ! !

Skrev om mjölkvit dimma i oktober... I lördags kom den och omslöt oss. Att visstas ute sådana dagar är helande. Jag kommer naturen riktigt nära just nu. Blir lugn och här och nu med stunden. Jag är hösten och hösten är jag.

Se, min sambo är konstnärlig med sin kamera!

Jag får sån lust att ta mig ut till en massa själfulla ställen. Som här ovan. Tänk jag går bara 600 meter från mitt hem för att hamna här! Annars vill jag åka till den pyttelilla hamnen och viken i Vitemölla. Där vill jag sitta på den enkla träbänken och ägna mig åt att se. Just inget annat än glo, ut över havet och fundera på evighet och oevighet. Just som havet självt. Det är mest evigt och oevigt. Givande och tagande. Vilt och lugnt. Stort och enkelt. Nu och då.

Häromdagen när det regnade och de flesta klagade på väta och vind mötte jag i min yrkesutövning en människa som sa att hon trivdes med just det vädret som var. Hon var tacksam att hon kunde känna uppskattning i alla olika väderlekar. Jag stannade upp och funderade på det hon uttryckt. Hon hade ett slags lugn som många inte har. Hon hade förmågan att vara i det som är och se det sköna i vart och ett. Fint. Jag tänker att hon får positivitet genom att vara här och nu i något så enkelt som vädret. Eftersträvansvärt. Enklet och stort igen, som havet...

Vårda filtret

Häromkvällen skulle jag ha kåserat här på bloggen om vilken tur det är att vi har filtret. Jag vet inte vad jag ska kalla det om inte "filtret". Jag syftar på det som filtrerar alla de intryck vi får genom våra sinnen in i hjärnan vareviga vaken sekund. Först är det morgonrutinerna och morgontidningen. Efter lämning på dagis, vissa dagar med snabb flukt på infotavlan, väntar radion i bilen. (Har den allt oftare avstängd...) Så en full arbetsdag med huvudet på skafft och info från all möjlig teknik, samt massor av socialt samspel. Hem och göra det och det och det. Några sms, lite dator (inte varje kväll) och ibland TV, enstaka telefonsamtal, dock sällan för jag orkar bara prata med familjen när det blivit kväll. Godnatt! Sömn och rensning - laddad för ny dag och ny info..................

Det jag funderade på efter att ha sett aktuellt kvällen i fråga var att jag visst intresserades av nyhetsinslagen jag såg men jag orkade inte tillåta mig att engageras. Filtret var igentäppt och behövde rensas/ tömmas likt filtret på en gammal dammsugare men det fungerade uppenbarligen fortfarande. Jag funderade vidare på att jag måste vårda mitt filter så att det fortsätter fungera även när jag blivit trött. Jag ser väldigt lite på TV. Snappar nyheterna och fördjupar mig i det nödvändiga. Androiden jag har är egentligen inte särskilt vårdande... Tur jag har begränsad uppkoppling. Och ännu står jag stabilt emot facebook! Hörde det fanns något alternativ till detta nu också där man lade upp och kommenterade bilder. Jag blir stressad av teknik. På tal om det så har jag börjat spela en och annan runda TV-spel med förstfödde.... Ni hör - jag slits! Filtret filtret, tygla mig!! Varför inte börja brodera och stoppa strumpor, spela kortspel och bara sitta. Barn av sin tid, det är man. Och bloggen då... Jo jo det är teknik! Erkänner det men det är ju i första hand skrivandet... Man får sålla och "hjälpa" sitt filter! Jag vill inte hindra Förstfödde och Lille från teknik men visa att använda den med måtta. Svårt - synd om människorna....

Nu till något mycket vårdande. Att visstas i sitt eget hem. Att pyssla om det och göra det till något skönt rofyllt. Imorgon ska jag på homeparty med heminredning. Trevligt att få ideer och perspektiv, kanske unna sig en liten sak.

Tog så en bild på mina rara gunghästar

Gamla ledningar och ord tilltalade mig

Vad är det som gör att vi fastnar lite extra för en del symboler/ ting? Somliga så att de börjar samla. Jag kan inte komma på att jag samlar någonting specifikt men jag dras till en del saker. Min sambo kan inte förstå vad jag ska med alla små burkar, lådor, korgar etc jag gärna köper på mig. Jag samlar inte på dem.... Jag behöver dem och använder dem till allt möjligt. De är dels en del av inredningen och dels funktionella för förvaring av diverse. Sen är det något med gunghästar. Dem är jag svag för. Men det har jag talat om. Det är något magiskt och mäktigt över dem... Nu har jag funnit något nytt, nämligen telefonstolpar med ledningar av äldre modell. Jag tänker mig dem som går genom landsvägslandskap, längs åkrar och fält mot sval himmel och som vilställe åt fåglar. Jag tycker de utstrålar stabilitet och förgänglighet med en svunnen tid. Kan man uttrycka det så? Egentligen har jag inte upptäckt "förtjusningen" nu. Jag minns hur jag som barn kunde stå på gården hos farmor och farfar och se bort över åkern och följa ledningen mellan stolparna längs skyn. Ibland var himlen molnfri och blå. Andra gånger grå och tung. Skiftning som humör men telefonledningen stod stabil. Jag drömde mig bort med ledningen på något vis. Till svunnen tid. Tyckte om bilden de utgjorde, som en del av landskapet. Hursomhelst så måste någon mer fascinerats som jag... Härförleden strosade jag genom ett ikeavaruhus i Göteborgstrakten. På tavel-, ram- och planschavdelningen fann jag något jag inte visste att jag behövde; En plasch med gammaldags telefonstolpe, ledningar och svarta fåglar. Som en svart siluett stod stolpen mot en gulnad uppförstorad sida ur en ordbok (dessutom!). Den tilltalade mig så mycket att jag inte tvekade. Den var jag. Med svart ram är den en fin tavla i vårt hem och nu funderar jag på vilken vägg som ska få äran.

Kanske konstigt att tycka om en sådan sak, men å andra sidan blir det alltför ointressant att hänga hjärtan i varenda vrå.

För att knyta ihop detta kåseri återgår jag till inledande fråga. Det är väl så att symboler kan förknippas med positiva känslor och stunder, minnen och syner. Sådant vi vill känna och påminnas om. Helt enkelt.  

Åtta korta rader

Mjölkvit dimma
drar himlen mot gräs
luktar jord
känns nära.

Mjölkro på min arm
liten varm tyngd
luktar sött
är nära.

Åtta korta rader från oktober 2011. Jag skrev dem med Lille, fyra månader, på armen. Nu är det oktober igen och jag smälter ihop med nuet. Flätar ren luft, jordig doft och frisk stillhet och virar den runt mig. Härliga härliga höst!