En onsdag om vintern

Gråblå januari, narig röd vinterhud.

Lågenergiljus.

Hans lilla finger far över plattan. Angry Birds 40. 

Hastbullar stillar.

Ro från te i vintervila smakar ett. Ro från te om sommaren smakar annat. 

Smakar kaffet olika? 

Hänger en maskin tvätt. Stoppar om.

Vinterdag nu kväll.

Jag provade centrera. Det gick inte. Inte denna gången heller. Jag kan inte skriva ord centrerat på raden. Kanske en annan gång. Eller varför? Stilen jag för är inte centrerad.

Återbalansering

Som lugnet när en storm bedarrar är det att känna smärta avta. Det är sammet. Det är att energin stiger. Det är lusten att göra fint i köket. Det är att plöja ett papper med ord i jämna rader likt ett mönster av dominobrickor trillande ut i välordnat inferno. Den raden... om det roligaste jag vet! Dagens dos, nu mätt. Gonatt!

Med alla sinnen blir det nu

Vackra vinterdag! Jag gick ut och mötte dig. Behovet av ljuset du uppbar är skriande. Nu när mörkret fallit kommer en önskan om återseende. Gärna imorgon och helst om ledigheten.

Inatt vaknade jag av att "ljudet var av" och jag kunde förnimma en känsla av ofrihet. Jag kunde inte höra. Vad kan man å andra sidan prova om man hör mitt i natten när det mesta är tyst? Jag kände tystnaden rent fysiskt. Jag har hörselgångsinflammation och när jag intagit ryggläge är det som om trycket av svullnaden i öronen stänger av hörselsinnet. Jag har dropparna och det ska nog gå över denna gången också. Men jag tänker just; tänk om man skulle bli av med ett av sinnena? Det vore kanske som att stänga av en del av livet. Inga röster, inga nyanser i uttryck, inga gurglande skratt, ingen sång, inget kvitter, inget skvalp, inte ens vindens sus. Vore det 20 procent mindre av livet med ett sinne mindre? Nej man hade nog vant sig. Sedan hade nog de andra utvecklats för att kompensera. Kanske till och med det sjätte hade fått sitt uppvaknande?

När jag var ute i eftermiddags var alla sinnen med; synen - det var så vackert, känseln - kylan friskar upp ansiktet, hörseln - lite dovt men jag hörde, doften - kall utomhusdoft och smaken - friskluft i lungorna. Det var en sån skön stund att jag nästan tycker magin genom det sjätte gjorde sig upplevd. Om jag tänker på hur stunden känns genom varje sinne känner jag mig närmare nu.

Januarirader...

Jag markerar hela stycket och raderar. För privat. Personlig men inte privat.

Omskrivning; som en sparv vill jag sitta på en gren med ännu inte utslagna knoppar, omslutas av kall jordig vårkvällsdoft. Det är min längtan. Om att längta framåt och samtidigt ta vara på nu - stor klump av det beska... Borde-tankar ger ångest. Fåglar symboliserar frihet. Våren hopp, kvällen och jorden trygghet och jag. Så. Uttryckt. Klargjort. Måndag imorgon. Januari, vem har sagt det ska va lätt? Men jag vet ju att aprilkvällen kommer och jag ler. Och du, Januari, jag behöver dig också.

Om svåra frågor

Häromnatten, då hade jag spaltmeter inlägg. Ja jag låg där och kunde inte somna, bara skriva i huvudet. O som jag skrev! Det var om hur jag fascineras över barnens intellektuella utveckling och att jag "lyckligar" mig över att jag jag får uppleva dem, och hur jag skulle kunna uttrycka mig härom utan att någon tycker att jag skryter om mina barn. Det vill jag inte i jantesverige. Kort: Vi satt i bilen på väg hem en eftermiddag strax innan jul. "Mamma, tror du Gud finns i himlen" säger förstfödde. "Eh.... det är en av de svåra frågorna.." börjar jag... "Det finns en som är svårare" säger Förstfödde då. "Ok, vilken", undrar jag. "Den om hur världen började byggas" Ja just det.... den är svår... den också. Vad de tänker och klurar klokt.

Vidare om den yngre kotten. Inte har han trillat från trädet för att ligga still och invänta vad världen bjuder. Det är som om flikarna, fröna (vad nu botaniken dem kallar...) suger åt sig allt de kan och kommer åt. Allt ska lillkotten fånga. Hans lillfinger måste krampa... Det pekas, petas och trycks hejvilt dagarna i enda. Upptäckarglädjen är stor. Håret står vilt kring det lilla huvudet och lika vilt är humöret hos Lille. Jag är gladaste glad för mina barn och allt med dem jag får va med om!

M läser "Saker min son behöver veta om världen" av Fredrik Backman (2012). Han skrattar högt och ger mig citat. Förstår att boken nog kan läsas av fäder till döttrar och generera igenkänningsskratt även för dem (om hur köket ser olika ut efter intagen måltid om barnet är med sin mamma eller pappa, om att sonen måste ta vara på tiden då han har möjlighet att välja soffa själv - köp en skön på blocket, råder fadern o s v). Hursomhelst så var det ett ställe där författaren förundrades över tiden då inte google och andra sökställen fanns. Tänk när vi såg en skådis i en film och undrade vem det var. Kunde om man hade tur söka i Bra Böckers lexikon eller fick man vänta till nästkommande vardag och cykla till biblioteket, alternativt ringa en vän.... Nu är det två tryck på telefonen... utan att röra sig ur soffan! ...Minns hur kaoset lätt uppstod i det obemannade mellanstadiebiblioteket. Det skulle skrivas arbeten om något och större delen av klassen for till biblioteket för att söka i några väl tummade/ klottrade uppslagsverk och köa till kopiatorn som jämt saknade papper. Fröken var i klassrummet eller på väg till biblioteket och väl där hade halva timmen gått och några stackare som stod snällast i kön hann aldrig få sitt kopierat. Så var det. Allt var inte bättre förr!

Och så har det blivit 2013. Gråter för att året nu infunnit sig då förstfödde ska börja skolan men är glad att han slipper kön till kopiatorn. Kaos kan nog råda nu också. Kring något tekniskt. Något som jag inte ens vet att det finns. Tänk vad mina barn ska få förklara för mig.... Det kommer bli svåra frågor!!!