Två aktuella tankar här och nu...

Igår fick jag en vacker upplevelse av bröllop. Att gifta sig, det är att hylla kärleken. Något av det finaste. En dag av stor glädje och jag njöt av att se det lyckliga brudparet. Känslan har varit nära hela dagen.

Idag har jag för övrigt varit irriterad över att bo bland folk och önskat mig och familjen boendes låååååångt ut på landet. Jag trivs bra med det sociala arbetet jag har. Verkligen. Men när jag är ledig och privat - då jäklar... då vill jag vara för mig själv. Tänk, jag känner det bara mer och mer... Jag har ju nosat på ämnet förr. Enstöring kan jag gärna vara.

De två, jag och vi

Vintern 1918, var den kall? I det årets februari föddes han. Den stilige, som de sa. Det har berättats att han som ung bar vita handskar när han cyklade. Cyklade han till dansen på Vinterlust? Han var gladlynt och ordningsam och tetig. En första maj bar han fanan. I skrivning fick han högt betyg. Hans ord - var finns de nu?

Hon gifte sig med honom. Hade sytt och broderat sin hemgift. Vilket arbete, jag beundrar. Så stolt hon måste ha varit för den!? Lite mer stillsam, och allvarligare än honom men glad. Hon bodde visst närmare Vinterlust och kom nog också cyklandes. När de sågs där, kände de då till varandra sedan tidigare? Eller var mötet där det allra första? Såg han hennes rara blick och frågade om lov till en dans? Såg han ärret av slipstenen på hennes pekfinger?

De blev ett par. Uppbrott, några år. Så förening igen. Annars inte jag. Och inte de andra nio. Och inte mina barn. De båda är mina morföräldrar. Jag kände dem aldrig som vuxen. Stod dem nära som barn. Särskilt henne. Jag vet några detaljer och gamla historier. Fascinerande och spännande. Fotografier i svartvitt säger sitt. Jag ser och ser på bilder. Försöker läsa detaljerna. Hur de var, hur deras liv var. Några så närstående men ändå främmande. Vi känner våra familjemedlemmar utifrån positionen till oss. Vilka är de annars? Med sina vänner? I sin vardag? I ord och tanke?

Vi är tillsammans och vi är ensamma.

Ett

Sitter. Fötterna på tvärslån mellan köksbordets ben. Ett annorlunda bord. Kantigt på ena sidan, rundat på den andra. Vaxduken ser ut att ha blivit ett med bordsskivan. Vägguret dras var tolfte eller tjugofjärde timme. Ljudet av pendelns rörelse. Annars tystnad. Eftermiddagstystnad. Tredelat fönster med spröjsar, således nio rutor. Trådarna längs telefonstolparna skär genom regntunga skyar. Och så höga grantoppar. Stillsamt inifrån och ut. Utifrån och in.

Hon pratar för sig själv där inne i rummet. Bärandes en blekt turkos plastbringare i höger hand. Så knarrar golvet och jag vet då att hon stegat över tröskeln. Två i köket. Hon pratar än med mig än med sig själv. Jag svarar på något som inte var ämnat åt mig. Men det var ändå en fråga. Golvknarr igen och hon har lämnat köket. Vägguret. Jag drar ett vilsamt andetag. Vart tionde djupare sägs det. Uret igen. Tystnad. Telefonstolparna. Och trådarna. Så går en stund och jag slumrar där jag sitter. Ryck i ögonlock; "Hunt e de me di? Sidder du o sömnar?" Och så knarret i golvet.

Där har jag det.

Yta och djup

Inviger vår nya skrivarlya. Ska det bli dikt eller kåseri? Hon ser.

Skrivarlyan har fått ommöblering och nya möbler. Åkte till det stora möbelvaruhuset för att köpa skrivbord åt förstfödde. Skrivbord är till för tankar, kreativitet och filosofi - min bästa möbel ända sen jag var tre eller fyra år och fick mitt första. Det var vitt med blåa handtag på lådorna. Till det en blå lampa och blå snurrstol. Ja det va fint. Mina föräldrar var noga med att göra det trivsamt och smakfullt på våra rum. I all enkelhet. Det gav oss känsla och intresse för inredning. I de tidiga tonåren fick jag ett nytt skrivbord. Det kommer jag aldrig göra mig av med. Det är inte ett datorskrivbord.

Hursomhelst (en ok stavningsvariant av hur som helst, jag gillar inte särskrivningsfel. Tyvärr alltför vanligt...) så irrade vi runt bland de olika varianterna av skrivbord utan att det kändes rätt någonstans. Allihop var bara tradiga och helt utan känsla. Utom ett, efter en stunds velande. Väl hemma skruvades möbeln snabbt ihop. Och lika snabbt konstaterades möbeln malplacerad. För långt och lillgammalt som sambon sa. Antiklimax. Så klimax igen när vi kom på att datarummet är för trist. Delar av huset stökades till rejält och möbler flyttades runt. Men det var nog vad som behövdes för nu sitter jag här och njuter av ett helt annat rum. Och lillkillens rum? Jodå, det har vi löst och han är nöjd. Han har bott på ny snurrstol vid perfekt skrivbord sedan i lördags. Han pysslar och myser. Jag känner igen mig själv i honom.

Vemodets klocka klämtar! Tiden går. Liten blir större. Det känns svårare denna gången. Men jag behöver komma hemifrån, lite iallafall. Det känns. Jag gråter. Nyss var han nyfödd. Månad för månad av lära känna, starka band av oändlig kärlek. Den rara blicken så tillgiven och till bredden fylld av glädje i vår ögonkontakt. Mitt lilla barn. Nu ska du fostras in i vårt samhälle. Inga val, alla måste. Förstfödde kan och vet. Han är trygg. Det blir du också. Det går. Du kan, vi kan. Klockan slår och kinden torkas. Bara gör. Vidrigt. Punkt.

Plommonmättad augustisuck

Ett slags vemod tornar bak lavendeln i augusti.
Sommarfrihet fångas i almanacksboja.
Ångest och förväntan av skolklocksklang.
Vinrödheten rinner söt och tjock.
Omslutning.
Efter vindskingrad lek ligger ensamt ess .
Kraftansamlad sats mot arbete, eller lättnad av rutin.

Stickan sveper plånet och augustikvällen tjusar;
Sakta vaggar den dimman mot september och en vilsamt jordig rytm.

/Av Hanna, i augusti 2012



Less is more och vinbär på det

Min lille femårige konstnär förevigar det han ser med kamera. Detaljer fångas som vi vuxna ofta inte ser för allt vi ska komma ihåg att se. Vi tror att vi måste. Så gör tiden med oss. Och vi med tiden.

Tänker på något jag läste i Allt i hemmet (nr 10, 2012) igårkväll. Om stilleben i inredningen uttalade sig inredaren Sasa Antic´ : "Har du tolv saker, välj bort sju." (s. 110) Alltså, skala av och ta bort för effekt. Less is more. Jag kommer ofta fram till att det är en sanning i många olika sammanhang i livet. Om vi kunde ha mod och skärpa att plocka bort (ting, tankar och måsten), skulle det som faktiskt är bli tydligare och mer meningsfullt. Jag borde leva ut mer av den devisen! Jag borde.

På tal om less is more... Läser Berlinerpopplarna av Anne B. Radge. Fort går det inte. Just det - återigen ett sammanhang med mycket av allt. Detaljbeskrivningen påminner om en vetenskaplig avhandling. Jag överväger stundtals att ge upp och avbryta men håller mig ännu kvar... jäsp. "Välskriven" står det på bokens baksida. Jo jo, alltför skulle jag säga. Det tippar över.

Jag kanske ska förtydliga mitt sammelsurium. Knyta ihop säcken. Detaljer - mycket gärna men på rätt sätt. (Som min sons sätt :) med kameran). Inte om vartenda dugg - utan sinnligt. Just då blir det konst. Magiskt. Tacka vet jag upplevelser som den av Brottsjöar, vilken jag tidigare lovordat. Väl valda detaljer, alla sinnen = klimax.

Det kan vara svårt att vara lätt. Hårfint.

Har du en stund till? Att smaka ett vinbär?

Med röda vinbär blev det augustibak. Matbröd och efterrättspaj. Receptet på brödet finns sen tidigare här på bloggen. Denna gång hade jag i valnötter och röda vinbär. Bären blandade jag i på morgonen innan gräddningen.



Syrligt med vinbär i bröd



Pajrecept:

Blanda 6,5 dl mjöl och 0,5 dl socker med 200 g rumsvarmt smör till en grynig massa. Tillsätt två äggulor och ev en skvätt kallt vatten. Arbeta ihop degen och ställ i kylen en stund. Kavla sedan ut drygt halva degen och klä pajformen. Fördela röda vinbär och ett par tärnade nektariner på pajbottnen. Kavla ut resten av degen och skär i remsor. Gör ett mönster över bär och frukt med degremsorna. Grädda i 200 gr i ca 35 min.

Blanda 2 dl creme fraiche med knappt en dl florsocker och en msk vaniljsocker. Det blir en god kombination med pajen.