Vintern 1918, var den kall? I det årets februari föddes han. Den stilige, som de sa. Det har berättats att han som ung bar vita handskar när han cyklade. Cyklade han till dansen på Vinterlust? Han var gladlynt och ordningsam och tetig. En första maj bar han fanan. I skrivning fick han högt betyg. Hans ord - var finns de nu?
Hon gifte sig med honom. Hade sytt och broderat sin hemgift. Vilket arbete, jag beundrar. Så stolt hon måste ha varit för den!? Lite mer stillsam, och allvarligare än honom men glad. Hon bodde visst närmare Vinterlust och kom nog också cyklandes. När de sågs där, kände de då till varandra sedan tidigare? Eller var mötet där det allra första? Såg han hennes rara blick och frågade om lov till en dans? Såg han ärret av slipstenen på hennes pekfinger?
De blev ett par. Uppbrott, några år. Så förening igen. Annars inte jag. Och inte de andra nio. Och inte mina barn. De båda är mina morföräldrar. Jag kände dem aldrig som vuxen. Stod dem nära som barn. Särskilt henne. Jag vet några detaljer och gamla historier. Fascinerande och spännande. Fotografier i svartvitt säger sitt. Jag ser och ser på bilder. Försöker läsa detaljerna. Hur de var, hur deras liv var. Några så närstående men ändå främmande. Vi känner våra familjemedlemmar utifrån positionen till oss. Vilka är de annars? Med sina vänner? I sin vardag? I ord och tanke?
Vi är tillsammans och vi är ensamma.
Åh vad jag saknar dem. Än mer när du skriver så fint. Vilka var de och vad tror du de hade sagt om våra barn? Tänk vilken glädje det hade varit för dem och för oss. Men de finns ju här hos oss i alla fall, runt oss och runt de våra.
SvaraRaderaKram L