Sitter. Fötterna på tvärslån mellan köksbordets ben. Ett annorlunda bord. Kantigt på ena sidan, rundat på den andra. Vaxduken ser ut att ha blivit ett med bordsskivan. Vägguret dras var tolfte eller tjugofjärde timme. Ljudet av pendelns rörelse. Annars tystnad. Eftermiddagstystnad. Tredelat fönster med spröjsar, således nio rutor. Trådarna längs telefonstolparna skär genom regntunga skyar. Och så höga grantoppar. Stillsamt inifrån och ut. Utifrån och in.
Hon pratar för sig själv där inne i rummet. Bärandes en blekt turkos plastbringare i höger hand. Så knarrar golvet och jag vet då att hon stegat över tröskeln. Två i köket. Hon pratar än med mig än med sig själv. Jag svarar på något som inte var ämnat åt mig. Men det var ändå en fråga. Golvknarr igen och hon har lämnat köket. Vägguret. Jag drar ett vilsamt andetag. Vart tionde djupare sägs det. Uret igen. Tystnad. Telefonstolparna. Och trådarna. Så går en stund och jag slumrar där jag sitter. Ryck i ögonlock; "Hunt e de me di? Sidder du o sömnar?" Och så knarret i golvet.
Där har jag det.
Hej Hanna!
SvaraRaderaDu är otroligt duktig på att skriva, jag fick en tydlig inre bild av din fina text.
Stort tack för din kommentar hos mig, den gjorde mig otroligt glad. Det känns stort och hedrande att jag kunnat inspirera dig till att fortsätta med din egen blogg. Tack för att du lät mig veta detta :)
Jag önskar dig en härlig dag!
Hej Sofia! Tack för ditt fina svar. Vad roligt att du kikade in. Jag har läst din blogg ganska länge och hämtat flera bra tips och recept där. Ha det bra och fortsätt blogga! :)
Radera