Ta pulsen och visa konstnären

Vågar du ta pulsen på livet? Jag vågar alltmer. Jag tror att det kan ha med någon form av personlig mognad att göra. Våga känna efter, ta på känslan och beskriv den. Glad som ledsam. Ordet lagom. Jadå, för tusan, lagom är bäst och smidigast. För det gäller att hålla sig smidig i vissa kretsar. Men just det där kan vi - alltför väl! Det är ok att uttrycka känslor som inte är glada för andra. Det är ok att säg fan vad jag tycker det är jobbigt att... Vänd ut och in och låt avigsidan luftas någon gång. Skönt efteråt och så glädje igen. Ingen ger dig pris för att du aldrig klagar. Tvärtom. Sluta med allt det präktiga och våga vara en människa. Är du sjuk eller ledsen - säg till så får du tröst och råd. Jag menar inte att man ska gå runt och sprida pessimism dagarna i ända men var människa. Till mig själv och er! Det är utvecklande att känna vågbrytningen. Jag upptäcker det. Jag upptäcker!

Än så länge har jag inte kännt att det varit negativt att bli äldre. Ingen åldersnoja så att säga. Tvärtom. Jag tycker det är skönt. Jag känner att jag vågar släppa fasaden jag alltid burit som en sköld. Här är jag!Jag beundrar de som är sig själva. Det vill jag också vara. Jag beundrar de som tar pulsen och ger uttryck. De som vågar. För vem håller du igen? Töm behållaren och flyg vidare i livet. Du kan bli en mer intressant medmänniska av det. Alla är konstnärer! Anledningen till att bara vissa blir omnämda som sådana tror jag är att just de tar pulsen och vågar göra sin personliga journalanteckning.

Det bästa jag kan få är inte pengar och presenter. Det bästa är bekräftelse. Kärlek - självklart. Men nog kan väl kärlek på sätt och vis sägas vara en sorts bekräftelse!? Jag blir bättre på att bekräfta mig själv och på att bekräfta andra. Bekräfta är att säga " jag förstår att det kan vara jobbigt att...". Sen räcker det. Då har någon blivit sedd i sin situation. Punkt. Det är hela grejen.

Två saker; Jag vill och vågar ta pulsen. Måste bara komma ihåg konsten - "föra min journal" och visa min konst. Jag kan bekräfta andra och utvecklar mig på att göra det mer annorlunda. Vi lever och ändras. Pulsen slår.

Sålla här och där... Men det är ett annat kapitel i min helt personliga utvecklingsbok.

Sommarkväll, go´natt!

Sommarregnet faller. Och faller. Synd. Det kunde ha varit så härliga dagar och kvällar nu, junisommar som det är. Men jag tror, jag tror på sommaren... vi får ljuset!

Om sommaren. Det finns många idylliska ställen att besöka i denna tid. I torsdags var det Huseby bruk. Naturupplevelse, vackra hus, historia och hantverk på en gång. Fint när man kan göra meningsfulla stopp längs vägen till ett mål. Extra fint att finna oväntade pärlor. Jag har varit på Huseby förr men se det hade inte sambon. Och inte har jag köpt en sån gunghäst någonannanstans. Så fin att jag vill visa en bild. En annan dag. Det är något med gunghästar... något speciellt som inte riktigt låter sig förklaras. Något märkvärdigt.

Sommarkväll, go´natt!

Midsommarafton...

... i den ljuvaste av världar. Ikväll ska jag göra ett undantag från min vana trogen - jag ska låta bilderna tala. Inte bild"konsten" i sig utan motiven. Tack Astrid Lindgren för allt fint som sammansättningen av dina ord gav oss - på så många sätt! Här är mina glimtar av Astrid Lindgrens värld.


För ung för gammal - för oss alla



Det var då



Den lilla staden



Vi la breven på gula lådan



Granne med Tant Berg



Reklam från förr...



... på korvkioskens utsida.

 Det var här och där i den Lindgrenska världen. Det måste bestämt vara det underbaraste stället att göra utflykt och semester till för gammal och ung. Men jag tycker gott man kan vidga sitt perspektiv och fördjupa skärpan bakom karaktärena genom att dessutom besöka Astrid Lindgrens Näs. Här Finner du upplevelseutställningen som ingen mindre än just min morbror formgivit och det är inte utan stolthet jag skryter om detta blodsband. Besökaren får genom konstnärliga uttryck ta del av författarinnans liv från barnsben. Det är fascinerande och skänker en än djupare tyngd åt berättelserna hon skrivit.

Det var en på alla de sätt solig midsommarafton i goda vänners lag - inom såväl som utanför sagornas värld.

Gin Rummy ! ! !

Jag har något "storslaget" att förtälja; Gin Rummy är ett klassiskt kortspel man bör kunna. Jag hoppas mina kära spelkompisar inte missar det faktum... Lyssnade ett ögonblick på P4 Sveriges radio i eftermiddags. Tyvärr missade jag namnet på kortspelskännaren som intervjuades. Han hade stora kunskaper om kortlekens historia. Tydligen var korten från urminnes tider sedlar. Från persien spreds kortleken och spelet. Fyra färger med 12 kort i varje. Senare lades ett trettonde kort till. I vissa delar av Asien har kortlekarna ett annat utseende. De är ca 10 cm långa och bara omkring 2 cm breda. Reportern ställde diverse frågor om bland annat vilka klassiska kortspal man borde kunna. Canasta och Gin Rummy var de två som först nämdes. Så det så! ;) Inom spelgänget råder delade meningar om huruvida detta överhuvudtaget är ett riktigt kortspel...

Jag tycker om att spela kort. Sällskapligt och mycket lättsamt. Snacka om att vara här och nu!

Junionsdag

I morse tog vi cyklarna till dagis. Förstfödde trampade ivrigt hela vägen på sin lilla blå med flaggan vajande. Lille satt förnöjsamt bak mig. Det är förunderligt härligt att cykla. Att susa fram med fart genom naturen. Vinddrag och dofter kommer nära.

Jag har inte bakat idag, inte pysslat med en blomma, inte läst annat än morgontidningen. Men jag har cyklat med mina små, haft en skön eftermiddag med dem, systern och systerdottern i köket. Ovärderligt, vardagligt leverne.

Nu lyser kvällssolen och himlen är mjukt ljusblå. Jag undrar om vädret blir bra imorgon. Jag undrar just det.

Nu är det ro.

Energy bars...

Nu har jag suddat skrivande rad tre gånger. Förstfödde har liknats vid en gummiboll, hans vilja har liknats vid stål och min egen vilja vid galvaniserat stål... För att stå pall känns det som om man stundtals skulle behöva vara rustad med det iallafall och helst ha ett tålamod av mycket seg kola. Ett glas saft och ett glas mjölk har runnit över bordets kant denna dag för gummibollen på stolen kom i rullning och studsning vid både lunch och fika. Små fina öron har min lilla studsboll men viljan i det spontana är stark, så stark att orden han hör liksom drunknar i allt han oövervägt bara får för sig att man måste göra. Oövervägt var ordet. En (snart) femåring överväger på sitt sätt. På SITT sätt, säger jag till mig själv. Å, låt tålamodet bli som kola...

Energy bars är bra för tålamodet. Här mitt egenkomponerade recept:

1 dl solrosfrön
1 dl hackade valnötter
1 dl fiberhavregryn
0,5 dl kokos
0,75 dl krossade linfrön
1,5 dl russin + torkade tranbär

Vispa 2 äggvitor lätt med en msk vatten och knappt en msk sirap. Blanda sedan ner ovanstående till en grynig röra. Bred ut på bakpappersklädd plåt, i en 1 cm tjock fyrkant och grädda ca 17 minuter på 175 grader. Skär upp i lagom stora bitar sedan kakan svalnat lite. Gott som mellanmål och framförallt ett nyttigt småätande!

På böljan den blå



 - bakverken i skyltfönstret såg underbara ut!

 Igår slog det mig, livet för en människa böljar på som ett hav. Höga vågor, låga, stilla flyt, kallt och varmt. Liknelsen kom när jag och förstfödde stod på ute på däck mellan Helsingör och Helsingborg igåreftermiddag. Och sen var det något om rädsla. Han sprang runt där på däck och tittade medan jag helst stod så långt från kanten det kunde gå samtidigt som jag helst ville hålla i honom. Han ville inte bli hållen och tyckte jag var "en stor fegis" som inte vågade gå nära relingen. En "träningsvärksliknande" känsla på insidan av låren infann sig i ett jehu. Det var helt enkelt ett utslag av rädslan. Rädslan för havet. Att min pojke skulle falla i. Tänk om relingen gav vika. Kollar man relingarna regelbundet på båtar? Eller är det mest maskinerna och bogvisiren som besiktigas? Såg livbojen. Hur hårt sitter den förankrad? Tar det lång tid att få loss den, funderade jag, när jag såg den.

Ja jag är rädd för havet! Tycker det är bland det läskigaste som finns. Har alltid haft ett slags vattenskräck. Till och med upptappat vatten i badkar kan få mig att rysa. Jag tror att jag bär ett spår av rädsla för en händelse med vatten jag varit med om i ett tidigare liv. Det har jag alltid tänkt. Att det är därför jag är så rädd. Samtidigt är det så vackert, havet, i alla dess olika skepnader.

Vi var alltså på utflykt i Danmark, närmare bestämt Helsingör, under lördagen. Dagens bästa stund var lunchen vid torget. Av solsken och diverse smörrebrödsläckerheter satt vi ute i vimlet och njöt. Glassen med sylt och grädde vi köpte på det klassiska lilla haket i gränden smakade dansk sommar. Ja det var en bra dag. Och böljan ja... den var stillsam :)



Så mysigt med flaggorna mellan husen.



Känns det surt? Ta en kaka! Två om du vill...

Mitt batteri är lågt på energi. Kan man uttrycka det så? Orsak? Allt och inget. Här skulle jag kunna bre ut raderna i ett böljande flöde men... nej. Plötsligt känner jag mig extremt begränsad på min egen blogg av att människor jag känner kan läsa. Det är för det mesta väldigt roligt att se att jag har läsare men somliga dagar när man har behov för en viss sorts skrivande känns det inte alls tillfredsställande att ha nära och kära "inpå". Så skriv då inte mer här idag, tänker jag men gör det ändå (fast jag har filtret med mig). Kanske jag skulle ha en annonym blogg också. Den kunde heta någonting med "Gråböljans flöde". Nä va trist. Att sätta en massa eländiga känslor på pränt. Men faktum är att det kan vara "renande" att skriva av sig. Nu är detta den bloggen jag har och den får rymma det som blir. Livet. Den som vill läsa något annat kan kryssa bort min sida nu.

Hur skönt skulle inte min själ tycka det vara just nu att åka på kurs en hel vecka, avstängd från omvärlden, serverad alla mål mat, helt annonym i en liten grupp vuxna människor för att lära känna mig själv och utveckla min ledarskapsförmåga eller något ditåt... Jodå det finns sådana kurser. Somliga ska gå. Fast helst skulle jag nog åka till den omtalade änden. Behöver tystnad. Behöver vara ingenting, och minst av allt trevlig. Inte otrevlig men bara inte trevlig. Jag orkar inte le och småprata om vare sig TV-program, väder, mat eller socialt umgänge med folk som skriver en på näsan om hur saker är och som man i själva verket redan vet mer än den som uttalar sig om vad-det-nu-är gör. (Usch en sån lång och ful mening). Å vad jag är trött på folk. Ja jag kan ibland vara fullkomligt folkilsken och det är så in i h:te skönt att skriva det. Jag är folkilsken av mig och tycker om att vara ensam! Men se det är det få som vet. Det stannar oftast där inne för jag är en civiliserad, väluppfostrad flicka som vet hur man bör uppföra sig. Och jag brukar sägas vara en sån som nog "går hem" hos de flesta. Men ändå - jag är folkilsken. En varg i fårakläder. Fast, och som väl är, inte så ofta. Det känns redan bättre bara orden fått skrivas. Punkt. Puh!!!

I morse bakade jag nyttiga kakor eller Energy bars, om man så vill. Väldigt enkelt och både gott och nyttigt. Bra mellanmål innan löpning. De kan kanske ge mig välbehövlig energi? Har iallafall något att fika på ikväll. Man kan ha i vad man vill. Jag tog nötter, diverse frön, russin och en gnutta sirap samt äggvitor. Efter ca 20 minuter i ugn är de klara och efter att ha svalnat kan de skäras i lagom stora kakor.

Kakor hjälper för både det ena och det andra. Ikväll ska jag ha några stycken... :) Kanske någon mer som behöver?

Att läsa, att springa, att skriva en rad...

Sju dagar sedan jag skrev här senast. Sju dagar med livets upplevelser av olika slag. Sju dagars djupare grönska och sju dagars läsning av Den förlorade sonen som jag inte vet vad jag ska tycka om. Tre saker med boken, som är skriven av Jim Kelly, gillade jag: 1. Titeln är slående. Både den och delar av intrigen anknyter till den bibliska liknelsen om den förlorade sonen. Utvecklar det inte för att inte avslöja upplösningen. 2. En kvinna ligger i koma men kan höra och får veta svaret på en djup hemlighet. - Spännande! 3. Själva grundstommen i historien, bjälklagret alltså, är intressant men isoleringen, gipsskivorna och tapeten tycker jag är trista. Språket är inte dåligt men "tradigt". Ett deppigt malande. Persongalleriet dystert och miljön asfalt- och bakgatslik rakt igenom. Inte en ljuspunkt. Jag tycker kriminalromanen är "ostämd" och obalanserad men inte dålig. En medelmåtta, varken mer eller mindre. Där har ni min mening om den.

Jag nådde ett mål på senaste löparrundan. Sprang på precis 5 minuter per km och det är bara så gott att jag känner mig bra på att träna. Tjohooo jag skriver det också! Jodå, självberöm finns det plats för inom detta forum. Hur roligt som helst. Beundrar en del idrottsliga prestationer jag hör och ser på ett annat sätt nu. Tidigare gick de mig nästan alla obemärkta förbi. Nu kan jag ana ett uns av bedriften i hård träning, målmedvetenhet och självkontroll hos idrottsmänniskor. Tänker att den styrkan kan man ha nytta av på andra plan i livet än inom just bara idrott och träning. Kropp och själ hänger verkligen ihop. Genom att använda kroppen kan man hjälpa själen och - ta ledning. Ledning för sig själv och sitt liv. Man är sin egen chef och visst förtjänar man att ha en chef som stöttar, vägleder, uppmuntrar och talar om att du är bra!? Jag har blivit alltmer selektiv. Frågar mig oftare för vem?