Jag har varit på stranden om dagarna så många gånger nu att jag tappat räkningen. Flera av dessa turer kommer jag kanske tänka på när mörkret försvartas och temperaturen sjunker. Som idag. Tidig eftermiddag. En av de ovanligare av dessa strandturer. Varmt men ingen sol. Havet var stilla, bara en aning krusat och med ett stilla vågskvalp närmast strandkanten. Säkert hundrafemtio meter till familjen närmast. Sedan lika långt eller ännu längre till nästa och så vidare. Knappt någon. Guldläge och total frihet! Tillsammans äter vi grillad kyckling och annat. Barnen leker och M provar inställningar på kameran. Jag tar fram Svarthuset (Peter May) och läser några sidor. Lyfter blicken och tänker att jag måste ta in hela stunden, frysa in och ta med. Se mig mätt. Verkligen titta. Vattnet, tallskogen, familjemedlemmarna som var och en är upptagen med sitt och hela alltet. Men alltet är för stort. Det är liksom det som är nuet och det finns bara där och då på sekunden.
Boken jag läser mellan varven och omnämner ovan är ok men för omständig. Jag blir uttråkad men fortsätter ändå. Det finns detaljer som tilltalar mig. Historien är bra men språket andefattigt. Jag tillåter mig att inte recensera vidare. Nu ska jag lyssna på First Aid kit och lukta på den fuktiga kvällsatmosfären. Kaffet är drucket men ljusen ska inte blåsas ut på en stund än.
