måndag 13 augusti 2012

Yta och djup

Inviger vår nya skrivarlya. Ska det bli dikt eller kåseri? Hon ser.

Skrivarlyan har fått ommöblering och nya möbler. Åkte till det stora möbelvaruhuset för att köpa skrivbord åt förstfödde. Skrivbord är till för tankar, kreativitet och filosofi - min bästa möbel ända sen jag var tre eller fyra år och fick mitt första. Det var vitt med blåa handtag på lådorna. Till det en blå lampa och blå snurrstol. Ja det va fint. Mina föräldrar var noga med att göra det trivsamt och smakfullt på våra rum. I all enkelhet. Det gav oss känsla och intresse för inredning. I de tidiga tonåren fick jag ett nytt skrivbord. Det kommer jag aldrig göra mig av med. Det är inte ett datorskrivbord.

Hursomhelst (en ok stavningsvariant av hur som helst, jag gillar inte särskrivningsfel. Tyvärr alltför vanligt...) så irrade vi runt bland de olika varianterna av skrivbord utan att det kändes rätt någonstans. Allihop var bara tradiga och helt utan känsla. Utom ett, efter en stunds velande. Väl hemma skruvades möbeln snabbt ihop. Och lika snabbt konstaterades möbeln malplacerad. För långt och lillgammalt som sambon sa. Antiklimax. Så klimax igen när vi kom på att datarummet är för trist. Delar av huset stökades till rejält och möbler flyttades runt. Men det var nog vad som behövdes för nu sitter jag här och njuter av ett helt annat rum. Och lillkillens rum? Jodå, det har vi löst och han är nöjd. Han har bott på ny snurrstol vid perfekt skrivbord sedan i lördags. Han pysslar och myser. Jag känner igen mig själv i honom.

Vemodets klocka klämtar! Tiden går. Liten blir större. Det känns svårare denna gången. Men jag behöver komma hemifrån, lite iallafall. Det känns. Jag gråter. Nyss var han nyfödd. Månad för månad av lära känna, starka band av oändlig kärlek. Den rara blicken så tillgiven och till bredden fylld av glädje i vår ögonkontakt. Mitt lilla barn. Nu ska du fostras in i vårt samhälle. Inga val, alla måste. Förstfödde kan och vet. Han är trygg. Det blir du också. Det går. Du kan, vi kan. Klockan slår och kinden torkas. Bara gör. Vidrigt. Punkt.

2 kommentarer:

  1. Det kan vara jobbiga känslor när de små börjar på förskolan! :-( men lille H kommer det gå fint för. Men känslorna är många, och ofta i början.
    Kram cec

    SvaraRadera
  2. Hanna, jag tycker inte det är länge sen min lille gosse började på Lekis -nu är han 44...!!! Och flickorna 41 och 38! Man funderar inte så mycket på att åren går när man är mitt uppe i NUET och LIVET. Men så plötsligt tänker man till -men Herre Gud, vart tog TIDEN vägen? Då får man tänka på allt man gjort under alla dessa år och att det tagit, just det, TID. Ha det bra med dina små, vi ses om en vecka!

    SvaraRadera