Vackra vinterdag! Jag gick ut och mötte dig. Behovet av ljuset du uppbar är skriande. Nu när mörkret fallit kommer en önskan om återseende. Gärna imorgon och helst om ledigheten.
Inatt vaknade jag av att "ljudet var av" och jag kunde förnimma en känsla av ofrihet. Jag kunde inte höra. Vad kan man å andra sidan prova om man hör mitt i natten när det mesta är tyst? Jag kände tystnaden rent fysiskt. Jag har hörselgångsinflammation och när jag intagit ryggläge är det som om trycket av svullnaden i öronen stänger av hörselsinnet. Jag har dropparna och det ska nog gå över denna gången också. Men jag tänker just; tänk om man skulle bli av med ett av sinnena? Det vore kanske som att stänga av en del av livet. Inga röster, inga nyanser i uttryck, inga gurglande skratt, ingen sång, inget kvitter, inget skvalp, inte ens vindens sus. Vore det 20 procent mindre av livet med ett sinne mindre? Nej man hade nog vant sig. Sedan hade nog de andra utvecklats för att kompensera. Kanske till och med det sjätte hade fått sitt uppvaknande?
När jag var ute i eftermiddags var alla sinnen med; synen - det var så vackert, känseln - kylan friskar upp ansiktet, hörseln - lite dovt men jag hörde, doften - kall utomhusdoft och smaken - friskluft i lungorna. Det var en sån skön stund att jag nästan tycker magin genom det sjätte gjorde sig upplevd. Om jag tänker på hur stunden känns genom varje sinne känner jag mig närmare nu.
Du skriver så vackert och det berör mitt inre. Ler med ögonen tårfyllda. Kram från en vän
SvaraRadera