Skrev om mjölkvit dimma i oktober... I lördags kom den och omslöt oss. Att visstas ute sådana dagar är helande. Jag kommer naturen riktigt nära just nu. Blir lugn och här och nu med stunden. Jag är hösten och hösten är jag.
 |
| Se, min sambo är konstnärlig med sin kamera! |
Jag får sån lust att ta mig ut till en massa själfulla ställen. Som här ovan. Tänk jag går bara 600 meter från mitt hem för att hamna här! Annars vill jag åka till den pyttelilla hamnen och viken i Vitemölla. Där vill jag sitta på den enkla träbänken och ägna mig åt att se. Just inget annat än glo, ut över havet och fundera på evighet och oevighet. Just som havet självt. Det är mest evigt och oevigt. Givande och tagande. Vilt och lugnt. Stort och enkelt. Nu och då.
Häromdagen när det regnade och de flesta klagade på väta och vind mötte jag i min yrkesutövning en människa som sa att hon trivdes med just det vädret som var. Hon var tacksam att hon kunde känna uppskattning i alla olika väderlekar. Jag stannade upp och funderade på det hon uttryckt. Hon hade ett slags lugn som många inte har. Hon hade förmågan att vara i det som är och se det sköna i vart och ett. Fint. Jag tänker att hon får positivitet genom att vara här och nu i något så enkelt som vädret. Eftersträvansvärt. Enklet och stort igen, som havet...
Ja hösten är verkligen Du. Du är en jordnära människa som står stadigt i den skånska myllan. Men ibland är det dyngigt och lerigt och trätofflorna fastar men så kommer vinden och solen och du kommer loss och går vidare.
SvaraRaderaWow så målande! Fint, jag anar dig... :)
RaderaSå vackra bilder på vår vackra omgivning! kram Jea
SvaraRadera