Lilla sköna "lagom"

(Inte trodde jag senast att den tråden skulle nystas något mer. Tråden om Peter Mays Svarthuset. Nu utläst. En noggrant utmejslad story med finurligt och känslosamt upplopp. Mycket arbete verkar ligga bakom och språket är korrekt men jag vidhåller det som andefattigt. Några avsnitt finner jag dryga men slutet uppväger. Jag rekommenderar den, som låter sig underhållas av deckare, att läsa).

Augusti nu. Vemodet och uppstartskänslan tar mig i varsin hand och turas om att föra mig runt. Så gör de även i januari. Strax släpper de och jag går den vanliga vägen. Den som leds av vita streck, heldragna linjer, rondeller och omkörningsfiler... Ibland leds jag på smalare landsväg. Vita streck i ytterkanterna för all del men mittlinjer kan jag slippa om jag får. Smal, slingrande landsväg kan jag följa hur långt som helst. Så blir vardagen följsam och får mig att må bra. Ett av mina första ord sägs ha varit lagom :)

På sekunden

Jag har varit på stranden om dagarna så många gånger nu att jag tappat räkningen. Flera av dessa turer kommer jag kanske tänka på när mörkret försvartas och temperaturen sjunker. Som idag. Tidig eftermiddag. En av de ovanligare av dessa strandturer. Varmt men ingen sol. Havet var stilla, bara en aning krusat och med ett stilla vågskvalp närmast strandkanten. Säkert hundrafemtio meter till familjen närmast. Sedan lika långt eller ännu längre till nästa och så vidare. Knappt någon. Guldläge och total frihet! Tillsammans äter vi grillad kyckling och annat. Barnen leker och M provar inställningar på kameran. Jag tar fram Svarthuset (Peter May) och läser några sidor. Lyfter blicken och tänker att jag måste ta in hela stunden, frysa in och ta med. Se mig mätt. Verkligen titta. Vattnet, tallskogen, familjemedlemmarna som var och en är upptagen med sitt och hela alltet. Men alltet är för stort. Det är liksom det som är nuet och det finns bara där och då på sekunden.

Boken jag läser mellan varven och omnämner ovan är ok men för omständig. Jag blir uttråkad men fortsätter ändå. Det finns detaljer som tilltalar mig. Historien är bra men språket andefattigt. Jag tillåter mig att inte recensera vidare. Nu ska jag lyssna på First Aid kit och lukta på den fuktiga kvällsatmosfären. Kaffet är drucket men ljusen ska inte blåsas ut på en stund än.

Oväntat och otvunget uppstår ibland meningsfullhet som är livet

Om vänskap vill jag skriva. Det är en rad tillfälligheter som gör att vi stöter på somliga personer. Personer som efterhand visar sig bli viktiga pusselbitar i kartorna över våra liv. Familj och barndoms-/ungdomsvänner är basen men nu tänker jag på dem som kommer in i skeden vi inte på förhand kan ana. De som är där men som egentligen inte behöver vara mer än en position i våra rutnät. Såsom kollegor, som grannar, som vänner till närstående. Personer vi kan bli personliga med om vi vill men absolut inte privata. Men det är just dessa jag åsyftar. Dessa kan bli mycket betydelsefulla. På det viset att känslan av att vilja vara privat blir naturlig utan att vi vet ordet av. Dessa relationer är guldkorn. De kan bli livslånga eller periodiska men inte desto mindre viktiga för det. Det kan vara personer med egenskaper vi inte vanligtvis dras till men i det oväntade uppstår en slags kemi. Det är fascinerande! Jag ser mig omkring och upptäcker att jag har några som stämmer in på den formen av vänskap jag försöker beskriva. Jag är olik dem. Resonerar ibland annorlunda. Inte ofta är det långt mellan gångerna. Eller som med någon, ses man mycket ofta, men i förbifarten. Fascinerande att vi på få minuter kan avhandla och utbyta ord på ett vis som gör att jag när jag vänder på klacken känner energin stiga. Jag får medmänsklig förståelse och styrka. Inte minst glädje. Relationerna är helt otvungna, de bara är. Kanske är den en del av magin, den otvungenheten. Tacksam.

Ett ord rikare på 7 km

Det händer när jag hör ett ord eller uttryck att jag tänker på tillfället då jag hörde det första gången. Tillfället då jag kände att jag förstod det iallafall... Idag tänkte jag händelsevis på ordet färdkost. Jag har ingen aning om min ålder. Sitter i farmor och farfars bil. I baksätet på en rutig ullfilt. Typ bilfilt, utflyktsfilt-bära-under-armen-. Vi är på väg hem från Götes allköp med då hette det nog Ica någonting. Det är 7 km mellan affären i Brösarp och farmor och farfars. Tillräckligt långt för färdkost. Ett mycket bra ord! Denna gång var det en centerrulle. Gult och rött papper. Rullriver pappret bit för bit. Gott. Den gången lärde jag mig ordet färdkost.

Älskade bibliotek

Idag lånade jag och mina små söner 19 böcker på biblioteket. Tre av dem åt mig, två faktaböcker och en roman. Till romanen, nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson; Har stora förväntningar på att boken kommer att tilltala mig. Läste de första sidorna och tänkte på nyss lästa, Då tänker jag på Sigrid, (Elin Olofsson). Även den om en yngre kvinna som lämnar Stockholm för landsbygd norrut. Om yngre kvinnor i möten med äldre, skrivna av kvinnor. Anar att jag kan få anledning att återkomma på inslaget spår... Nu vill jag bara läsa! Läste Linda Olssons Sonat till Miriam 2009. Gillade den, om än jag fann den dyster. Minns att det var just det året. Jag pratade om boken på en anställningsintervju. Just det kommer jag ihåg.

På biblioteket lånar jag vad jag vill gratis. Vilken möjlighet! Må aldrig mitt kära bibliotek stänga.

Kvällen ebbar ut

Dagen är till ända och snart tar natten vid. Vinden är hård ute. De två små sover och M är på väg i bilen från Småland. Elektroniskt surr från datorn. Ljud jag kunde varit förutan men det hör till. Ljud. Väljer Common people i spotifylistan. Inledningen är lite viskande, strax upptrappning. För mycket och då tänker jag på löpning. Så varvar ljudet ner igen. En favorit men nu byter jag. Hinner inte välja, strax ny textrad och jag blir stilla och lyssnar.... På engelska hör jag om fadern till sonen om tiden, livet. Tillbaka här på raden av Beautiful Ones. Gymnasiet. Trevligt men jag byter till Bruce. Klar där. Nu har den lilla slatten te kallnat och jag ska strax ställa koppen i köket. Passerar vardagsrummet. Undrar nog då om M vill ha mitt lilla konstverk till lampa så som jag anordnat? Mer ombonat med den randiga gardinen. Köttfärsen ska ställas i kylen och till imorgon är den tinad. Låter någon vara tänd men släcker flera. Kranar en stund. Tyst det blir. Dagen, den dagen är slut.

Somligt behöver inte uttalas för att finnas

Skriver inte dagbok. Gjorde det ett tag i tioårsåldern. Jag har skrivit mycket annat som ibland tangerar dagboksskrivande. Oftast kåserande text, som här i bloggen. Har skaffat en liten "house notes". I denna för jag ner ord och tankar om det jag läser som jag tänker något om, och som jag vill minnas. Om kvällarna i detta nu läser jag Truman Capote´s Frukost på Tiffany´s. En långnovell. En konstfullt skriven novell. Om en speciell relation mellan två unga människor som tycks vara allt och inget för varandra. Novellen är i min smak.

De tilltalar mig, de texterna som broderar ut sitt innehåll så att jag hinner känna mellan maskorna. Jag vill inte prackas på oväsentliga detaljer. Ge mig hellre skuggor och då och då små stjärnor som gnistrar till. Då får jag kontakt med texten, orden och njuter av att läsa. Jag vill uttrycka det som att friktionen blir bättre. "A-till-Ö-läsning" skänker sällan läsupplevelser att minnas. Fragmentariska historier gör desto oftare det tycker jag. Förstås vad jag menar nu, tro...? Somligt behöver inte uttalas för att finnas.