Jag tycker om att promenera. Jag tänker bra då. Det är vilsamt hur tankarna kommer och går för varje steg man tar, som att vila fast man är i rörelse. Det måste vara den bästa motionsformen. Nu ska jag inte orera mer om motion.
Nä jag ska skriva om en sak som jag tycker är mycket fascinerande! Nämligen ödehus. Inte vandaliserade rester med sönderslagna rutor utan mer gamla hus eller gårdar, helst på landet, som är varsamt igenbommade. När jag går en av mina favoritrundor passerar jag en ödegård. Det är ett fint gammalt boningshus med ekonomibyggnader och en sedan många många år igenvuxen omnejd av stora höga granar och träd. Fint och fint... det har ju varit fint och skulle efter mycket renovering kunna bli det igen. Men jag kan trots förfallenheten se charmen. En gång när det var sol och blå himmel och jag hade kärt promenadsällskap dristade jag mig till att kika in genom ett av källarfönstren i den höga gamla stengrunden. Det jag såg där inne var en stor gammal badbalja. Mer vågade jag inte titta efter och har inte heller rätt till fär stället ägs ju trots allt av någon. Mina tankar går verkligen i spinn på sådant! Jag fascineras av mystiken kring stället. Undrar vilka som bott där och när någon stängde dörren efter sig för sista gången. Gick rundan förbi detta ställe för någon dag sedan och då tänkte jag på när det senast firades jul här. Hur gick det till? Vad åt man? Hur var det pyntat och fanns det kanske en fin gran i stora rummet? Finns det badrum här? Troligtvis inte för jag har sett det klasssika röda lilla skjulet med snett tak som brukar benämnas utedass. Jag skulle gärna vilja gå in i det här huset och se mig omkring i rummen med de vackra spröjsade fönstren med rundad ovankant men jag skulle nog föredra att ha sällskap med mig då.... Må stället få förbli orört eller möjligen varsamt och bevarande renoverat!
Samtidigt kan jag bli lite uppjagad av sådana platser. Det vilar ibland något ödesmättat i luften kring övergivna hus. Det är aningen spöklikt då och då men inte alltid. Ibland är det bara rofyllt. För visst är det så att det finns själ även i hus? Jodå det finns det. Här har människor levt, ibland i flera generationer, och satt sina spår. Tänk vilka historier de här ställena skulle kunna berätta. Väggarna ruvar tyst sina hemligheter. Kanske inte alltid tyst ändå...
Tiden sätter sina spår och snart går vi in i 2012. Undrar vad det har att bjuda på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar